Besöken i Gustaf Vasas gravvalv

Gustav Vasa och hans drottningar begravdes i ett gravvalv under golvet, längst fram i domkyrkan. Här följer några årtal då man börjat ta sig in i gravvalvet.

1693 gick det rykten om att en del silverföremål försvunnit det visade sig att den stora kopparlådan var uppbruten och kronan på Margareta Leijonhufvuds kista saknades. 30 år senare är det en trälucka som täcker nedgången i stället för den stenhäll som fanns där 1693

1744 kunglig skrivelse till Kanslikollegium om missförhållanden

1767 lät kronprins Gustav (III) öppna de gamla kungagravarna för att besikta dem

1781 lät han som kung Gustav III befalla en undersökning av gravkoret (en av anledningarna var att han själv hade planer på att bli begravd där)

1802 besökte hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta Uppsala (skulle senare bli drottning som gemål till Karl XIII) och ”genomsökte gravarna” som en turist.

1831-38 skulle begravningsregalierna tas upp och renoveras.

1886 i samband med ombyggnaden av domkyrkan tar man upp alla dyrbarheter ur kistorna.

1945 öppnades gravkoret på nytt.

1945 års gravöppning

Kistorna med kung Gustav och de båda gemålerna var mycket illa åtgångna. Kistlocken låg slängda på golvet, locket på den stora kopparlåda som de låg i var skevt efter att ha brutits upp flera gången.

Innehållet i kistorna med Gustav Vasa, två av hans gemåler och sonen Johan III med sin andra gemål dokumenterades och röntgenfotograferades.

Man konstaterade att Gustav Vasa hade varit axelbred och ganska grovt byggd, omkring 173 cm lång. Pannan hade varit låg och bred, ansiktet långt och smalt. Han hade dessutom ett underbett på omkring 4 mm och underkäken saknade nästan helt tänder. Man kunde också se tydliga spår på långvariga och svåra inflammationer och att det bildats så kallade destruktionshålor i själva käkbenet. Gustav Vasa hade helt enkelt i åratal gått omkring med en fruktansvärd tandvärk.

Även Johan III:s grav hade utsatts för grov åverkan. Den noggrant hoplödda tennkistan som omger hans innerkista av trä hade blivit uppklippt med ett tillhygge, troligen en plåtsax.

Oscar Nilsson (Linköpings Slott- och Domkyrkomuseum) har gjort en rekonstruktion efter fotografier som var tagna vid gravöppningen 1945. Sedan förstorade han upp bilderna till fullskala och arbetade efter dem.