De första immigranterna – Svedjefinnarna

De första immigranterna anlände till Sverige redan på 1570-talet, men invandringen accentuerades under 1500-talets sista år i samband med nederlagen vid klubbekriget i Savolax, ett misslyckat bondeuppror mot marsken Klas Flemming.

Invandringen antas frånsett detta ha haft en mängd orsaker; krig (gränskrig mot Ryssland med väldiga konsekvenser för de bofasta – plundringar, nedbrända bostäder, våldsdåd et cetera), höga skatter och faktiskt överbefolkning – svedjebruket fordrar gles bosättning. Man vet också att en del finnar emigrerade för att undfly knektutskrivning.

Flytten till Sverige kan egentligen ses som en naturlig fortsättning på den ödemarkskolonisation som kontinuerligt hade ägt rum i östra Finland. Att just Sverige blev ett lämpligt mål för finnarna kan delvis ha berott på ”den senmedeltida agrarkrisen”, då mängder av svenska marker låg öde och lediga efter pestens härjningar under 1300- och 1400-talet.

Medeltidshistorikern Janken Myrdal räknar med att hälften av gårdarna i den svenska skogsbygden ödelades.

Men inflyttningen hade också en politisk förklaring. Under 1500- och början av 1600-talet välkomnade både Gustav Vasa och Karl IX arbetskraftsinvandring från Finland. Man sökte också underlätta för de bönder som ville röja ny mark eller återuppta ödehemman. Det handlade om att säkra landets skatteintäkter. Men också om vikten av att ha befolkade gränsbygder i händelse av anfall och krig.

Hertig Karls (senare Karl IX) löfte om sju års skattefrihet för alla som tog upp torp, anförs ofta som en anledning till den finska migrationen. Skattefriheten gällde emellertid alla människor, inte bara finnar. Ändå vet man att hertigen i andra sammanhang särskilt efterfrågade finska yrkeskunskaper och ville locka över duktiga hantverkare, exempelvis skeppsbyggare, till Sverige.

De första skogsfinnarna som kom slog sig ner i Sörmland, Tiveden, Sydöstra Värmland och södra Ångermanland. Men de sökte sig snart även till Gästrikland och till det inre av Dalarna och Hälsingland. De största och mest orörda skogarna var ofta allmänningsskogarna vid gränsen mellan två landskap eller mellan Sverige och Norge.

I den skogsfinska kulturen var nyttjanderätten av marken viktigare än äganderätten. Blev skattetrycket för högt lämnade man helt enkelt platsen.

Källa: Ur Släkthistoria 2/2014

688 visningar
Print Friendly, PDF & Email
Please follow and like us:
Share this!

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enter Captcha Here : *

Reload Image

Visa
Göm