År 1918 kom spanska sjukan till Sverige och sensommaren året därpå förklarade Medicinalstyrelsen att influensaepidemin ”nu äntligen var över”. Men det var inte sant. I norra Sverige, i Lappmarken, gick man till mötes en vinter som sent skulle glömmas.
Fortfarande, hundra år senare, pratar man om den. Man minns sina äldre släktingars berättelser om hur ”de stöp”, den ene efter den andre, och hur sjukdomsoffren kastade upp blod i dödsstunden. Ingen fanns som kunde göra rent efter dem. Många var i sina bästa år, unga, konditionsstarka och levnadsglada. För dem blev dödskampen oftast utdragen och mycket plågsam.
Spanskan spreds längs järnvägen
Redan 1918 och 1919 hade spanskan brutit ut två gånger om i trakten. Sjukdomen hade spridits längs Norra stambanan – närmaste järnvägsknut var Jörn. Därifrån var det inte långt till byn Glommersträsk inom Arvidsjaur.
Föreståndaren för den relativt nyöppnade Konsumbutiken i Arvidsjaur, Axel S, var den som i folkmun fick skulden för att först ha fört smittan till mellersta Lappland efter ett besök i Stockholm 1918. Det gällde ofta att hitta en syndabock som man kunde skylla på.
75 procent sjuka i Arvidsjaur
När så sjukdomen kom tillbaka en tredje gång, vintern 1920, så gjorde den alltså det med än större kraft. Sjukvårdsförhållandena var erbarmliga i glesbygden i Arvidsjaur och Arjeplog, där stora delar av befolkningen dessutom var kraftigt undernärd efter första världskriget. I flera byar insjuknade nära nog alla.
Marknadsmåndagen den 9 februari 1920, mitt i en kall och snörik vinter då solen knappt visat sig, bröt helvetet lös i Arvidsjaur. Spanskan började skoningslöst att meja ner befolkningen och det skulle leda till att 75 procent av invånarna på orten under några veckor insjuknade.