Från Vilhelmina till Wilhelmina

Till utvandrarströmmen från Västerbotten bidrog Vilhelmina socken med en rännil även om socknens andel — som Tedebrand nämnt — vid ett par tillfällen var så påfallande att den särskilt omnämndes av landshövdingen i hans ämbetsberättelse. Inte fullt 1.000 personer emigrerade från Vilhelmina under perioden 1867—1915. Detta måste dock ses mot bakgrunden av att socknen 1867 bara hade totalt 3.000 invånare. Mest framträdande i socknens utflyttningslängd är åren 1889, då 168 personer (33 familjer), 1903, då 83 personer (13 familjer) och 1905, då 84 personer (18 familjer), lämnade socknen. Den intensivaste utvandringen med totalt hälften av utflyttarna skedde för övrigt under tioårsperioden 1903—12. Emigrationen, som tidigare främst haft USA som mål, hade vid denna tid ändrat riktning och gällde Kanada, även om detta inte kan direkt utläsas av utflyttningslängden, som vanligtvis endast anger Nordamerika som mål. Kanada nämns först under perioden 1910—19 (12 gånger) och under de följande tio åren 83 gånger.

Den ekonomiska och sociala oro som drev fram den stora amerikaemigrationen från Europa gjorde sig väl aldrig med full kraft gällande i nybyggarlandet Vilhelmina. Kolonisationen hade ju börjat omkring 1750 och bygdetillväxten hade avstannat på 1880-talet (innan myrodlingsepoken en bit in på 1900-talet ledde till en ny utvidgning). Bernth Edman, som behandlat utvandringen från Vilhelmina i en seminarieuppsats i historia 1969, förmodar att bosättningen i socknen omkring 1870 nått så långt den kunde nå enligt det äldre kolonisationssättet.

»Kolonisationen hade skett söderifrån, sedan gått upp efter sjödalarna för att till sist möta på svårigheter för vidare utbredning. Häruppe blev alltså trycket störst och det var naturligt att det var härifrån man först riktade blickarna mot nya kolonisationsmål, Amerika. Redan 1867 tog sig detta konkret uttryck genom uttag av flyttningsbetyg dit (Per Isak Eriksson med familj från Lövnäs och Anders Gustaf Johansson med familj från Lövberg). 1880-talets höga emigrationsstal gör, att man kan likna förloppet vid en damm som öppnas. Är det kolonisationstrycket som legat latent och som plötsligt spränger gränserna och får folk att våga språnget till ett nytt land? »

Bernth Edman har också kunnat visa hur emigrationen började i socknens nordvästra del — i övre Malgomaj-dalen och nedre Vojmsjö-området. Först efter sekelskiftet kom den att beröra byarna i östra delen av socknen. Det är värt att lägga märke till att folk i västra sockendelen traditionellt varit rörliga och ofta vandrat över till Norge på säsongsarbete, vilket ibland också lett till bosättning på andra sidan gränsen. Dock måste påpekas att en tredjedel av utvandrarna 1889 kom från byar nära kyrkbyn — Laxbäcken, Malgovik, Ranbacka och Bergbacka.

Men det var inte bara bristen på utrymme för nybyggen som påverkade människor och lockade dem att emigrera. Emigrationsagenternas reklam, annonser i tidningarna, rykten och berättelser om framgångsrika utvandrare, brev och vykort från dem som utvandrat, tände amerikafebern. Ett särskilt skäl gjorde sig gällande efter sekelskiftet — hotet om krig mot Norge i samband med unionsupplösningen föranledde många att ge sig av, hellre än att tvingas bli ställda under vapen mot det grannland som de haft nära och vänskapliga förbindelser med, ja, där flera hade släkt. Vad brev och släktkontakter betytt skall här belysas med berättelsen om hur en grupp människor från byar i främst Malgomaj-dalen grundade en koloni, ett nytt Vilhelmina, i Alberta, Kanada.

Källa:Per-Uno Ågren

440 visningar
Print Friendly, PDF & Email
Please follow and like us:
Share this!

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enter Captcha Here : *

Reload Image

Visa
Göm