Finnforsgrottan

Av Winny 2019-08-20 Historia, Platser, Sägner 0 kommentarer

Rövargrottan i Finnfors anses rätt obetydlig som grotta. Storleken är ungefär 5 x 5 meter i yta med ca 1,5 meter i takhöjd. Grottan har formats efter istiden sannolikt genom havsvågornas bortspolande av sten och löst material. Det spännande med Rövargrottan är framförallt historien om ”Finnforsrövarna”. I gamla domprotokoll står bl.a. att läsa att ”Anno 1524 då voro några skogsrövare hit överkomna ifrån Norge som togo deras hemvist uti en bergskula hart vid Finnfors laxfiske. Dessa dråpare eller rövare gjorde allmogen mycket stor skada med stöld, röveri och mord…” Enligt sägnen ska också geterskan Gunilla från Medle ha hållits fången av rövarna i tre år.

Finnforsrövarna och Medle:

Berättelsen om Finnforsrövarna är något levande i Skelleftebygden och är något som ständigt återkommer i teaterspel, skönlitteratur, serier och i berättarföreställningar. Ulf Lundström har studerat gamla handlingar:
Kärnan i berättelsen är att år 1524 hade åtta rövare kommit över från Norge och tagit sin hemvist i en bergskula vid Finnfors laxfiske. De ställde till förtretligheter för allmogen med stölder men också rena illdåd som mord. Läget var särskilt besvärligt för att soldater från bygden fanns nere i södra delarna av landet, eftersom Gustav Vasa just blivit kung och fiendskap ännu rådde med Danmark.

Albrekt i Myckle med sonen Nils Albrektsson och Mårten Jonsson Strål i Medle tyckte att någonting måste göras och de lyckades samla ihop ett uppbåd av bönder och söner som en vinterdag drog till grottan. Men när man var redo att gå till attack fick nästan alla stora skälvan och vände om hemåt. Men Albrekt och Mårten med söner och drängar gick till attack medan rövarna sov. Först tog de bort bågar och andra vapen och gick sedan in och högg ner alla rövarna utom en som lyckades fly på skidor. Efter tre nordsvenska mil, dvs. 1,5 mil infångades han och fördes till Skellefteå där han avrättades.

Allt detta kom fram i två rättegångar, 1570 och 1574. Orsaken till rättegångarna var att Albrekt i Myckle med sonen Nils Albrektsson och Mårten Jonsson Strål i Medle, som ledde attacken på rövarna, fick Finnfors laxfiske som belöning. De tycks också ha ägt fisket ett tag. Men något senare hade en av fogdarna tagit ?sket ifrån bönderna. Dessa gick nu till tinget och klagade. De vann tvisten vilket måste innebära att rätten kunde bekräfta deras uppgifter. Rättegångarna ägde rum ca 50 år efter händelsen och personer som var med om händelsen måste ha varit kvar i livet.
Finnforsgrottan
Frågan om laxsfiket fick ny aktualitet på 1770-talet. Bonden Anders Anderson i Krångfors drev en process om att få äganderätten till Annön som låg i Skellefteälven alldeles intill Krångfors. Bakgrunden till processen är att lantmätaren Anders Bergström gjorde en karta i Krångfors 1768. Han kunde inte förstå varför två bönder i Myckle och en bonde i Medle ägde en slåtterholme som låg så långt från deras hembyar. Han uppmanade därför bonden att påbörja en process om holmarna. Vid den här tidpunkten gjordes några vidimerade avskrifter av dombreven från 1570 och 1574 vars original 1769 enligt komminister Olof Örnberg fanns hos bonden Jon Andersson Lundström i Medle. Örnberg hade fått en vidimerad avskrift av sin svåger handelsmannen Hans Warg i Piteå. I processen blev sannolikt nybyggaren i Krångfors tilldömd holmen. I dag finns avskrifter kvar medan originalen tycks ha förkommit.

År 1827 vet vi att det fanns sägner om Finnforsrövarna där folktraditionen lagt till episoder som inte nämns i dombreven. På Riksantikvarieämbetets arkiv i Stockholm finns ”kalvskinnprästens” Nils Johan Ekdahls arkiv. Ekdahl besökte Västerbotten 1827 och gjorde en del uppteckningar. Bland hans anteckningar fanns två sägner om Finnforsrövarna. Detta är mycket intressant eftersom det varit oklart om det funnits några folkliga traditioner om rövarna som är oberoende av en tryckt version som först publicerades i Skellefteå nya Tidning 1880. Den tryckta versionen är sannolikt verket av en författare som haft tillgång till dombreven från 1570 och 1574. Ekdahls uppteckningar visar att det verkligen förekommit en folklig tradition.