Då det fanns lappar i mellersta Dalarne

De lappar, som på 1600-talet spritt sig till Dalarne, höllo till i utmarkerna, gillrade fågel och övade slöjd, särskilt korgflätning. Men bönderna klagade över det förfång, lapparne gjorde dem genom sina renbeten och sin djurfångst.

I anledning därav beslöt regeringen år 1730, att lapparne skulle drivas bort från Dalarne. Dock anhöllo en del Dalasocknar, att en och annan lapp måtte få stanna kvar, »såsom nödige och bekvämlige till åtskillige nyttige och oundgänglige hushållstarvor och slöjder samt till förrättningar av den beskaffenhet, att innevånarne i orten dels ej kunna åstadkomma, dels ej vilja sig åtaga dem». Med det senare syftades antagligen på hästslakt, kastrering o. dyl.

Från lapparne själva kom också en underdånig anhållan att få stanna med sina renar i norra Dalarne. »Vi fattige karlar», klagade de, » äre väl till extraktion ifrån Lappeland, dock uti Dalarne kläckte och börne, där våre förfäder jämväl över hundrade år hava haft sitt tillhåll.

» Nu hade de hunnit glömma lapskt språk och lapska seder; och dreve man dem till Lappland, »så måste vi» — heter det — »nödvändigt såväl till vår andeliga som timmeliga välfärd lida skeppsbrott».

Därute i ödemarken skulle de ej finna någon avsättning för sina slöjdalster och bli skilda från sina själasörjare.

Dessa suppliker stämde regeringen till mildhet, så att lapparne fingo stanna kvar i Dalarne norr om Falun, på villkor att de »ej förövade något jagande eller skjutande».

Saxat ur: Svenska folkets underbara öden (1913-1939), sidan 565

802 visningar
Print Friendly, PDF & Email
Please follow and like us:
error
fb-share-icon
Share this!

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enter Captcha Here : *

Reload Image

Visa
Göm