Graninge Bruk

Guvernören i Västernorrland, lagmannen, generalmajoren (utnämndes till general år 1675 av Carl XI), ägaren till Holms Gård vid Ångermanälven och friherren Carl Larsson Sparre (1627-1702), besökte Graningeområdet 1669 för att lösa en marktvist mellan två svedjefinnar i Östergraninge och Sörgraninge. Han fann att trakten hade de stora råvarutillgångar som behövdes för att starta ett järnbruk. Efter ansökan till Bergskollegium, erhöll han sina järnbruksprivilegier den 19 november 1673. Bruket med masugnar och hammarsmedja stod färdigt år 1677 och var det första i Ångermanland, men det brändes ner samma år, den 19 september, av norrmän som härjade i området.

Här finns det flera versioner av vad som hände och i vilken ordning, men detta verkar vara vad som är närmast sanningen:

Den 7 september 1675 utnämndes Sparre till general med chefskap över den norrländska milisen med uppgift att sköta försvaret av Västernorrland. Han förfogade 1677 över en styrka på ca 1700 man, däribland 3 kompanier (250-600 man) jämtlänningar som räknades som mindre pålitliga.

Den 19 september 1677 brändes Graninge bruk ner av ett Romsdalskt kompani (20-30 Dragooner enligt nedskriven berättelse), vars mål var att återerövra Jämtland till Danmark (danskarna ville ta tillbaka vad de förlorat i freden vid Brömsebro 1645 i den s.k. Gyldenløverfejden 1675-1679). Danskarna hade också, enligt uppgift, satt ett pris på chefen för de svenska styrkornas huvud, Carl Larsson Sparre. För att fiendestyrkan skulle hitta till bruket i Graninge krävdes vägvisning, och en version säger att den jämtländska allmogen tvingades att visa vägen. En annan säger att de villigt ställde upp. Det är inte helt osannolikt att jämtlänningarna var välvilliga, eftersom de redan hade tagit ställning och valt Danmark-Norge (misstron mot det svenska styret var utbrett i provinsen).

Vid tillfället hade Sparre samlat sina styrkor i trakten av Borgsjö i Medelpad, vilket gjorde att både bruket och gränsen mellan Ångermanland och Jämtland var oskyddade. Bruksfolket kunde ju inte gärna göra motstånd på egen hand mot tränade soldater. När man fick vetskap om inkräktarna gick allmogen i Sollefteå, Långsele och Helgum man ur huse för att angripa dem, men då hade redan de dansk-norska dragonerna dragit sig tillbaka till Jämtland.

Året efter gav sig Sparre med sin norrländska milis in i Norge och lät bränna ner Röros kopparverk, i vad som ser ut som en ren hämndaktion för vad som hänt vid Graninge bruk. Senare under året 1678 avskedades Sparre från armén då kungen inte var nöjd med det sätt han ledde den nordsvenska armén.

Det finns också en annan förhistoria bakom varför danskarna brände Graninge bruk. En finsk kapten, Lars Gercke, som skickats från Skeppsholmen till Norrland, företog sig på eget bevåg en räd från Medelpad in i Fors socken i östra Jämtland, där hans manskap brände ner elva gårdar den 7 september 1677. Kaptenen sändes tillbaka till Stockholm för räfst (räfst=grundlig undersökning av brott) men skadan var redan skedd och kanske var Lars Gerckes tilltag anledningen till att Sparre fick ett pris på sitt huvud och till att Graninge bruk brändes.

Elva år senare, år 1682, var bruket återuppbyggt och verksamheten kunde åter starta, men sjömalmen från Graningesjön visade sig vara oduglig för järnframställning. Malmen som användes fraktades istället från Utö gruva i Stockholms skärgård med segelbåt till Hammar (utanför Kramfors) vidare till Sollefteå med s.k. flodhaxe, och därifrån vidare till bruket i Graninge med häst. Eftersom det inte fanns vägar skedde transporten från Sollefteå till Graninge vintertid. Vägen genom skogen till Graninge kom att kallas Järnvägen och användes i 200 år.

Karl XI:s reduktion innebar att adeln fick lämna ifrån sig förläningar som de tidigare fått sig tilldelat av Kronan. Sterbhuset efter Lars Sparre (Far till Carl Larsson Sparre) hade tidigare sålt en förläning till Lars Fleming, och i kontraktet fanns en skrivning som gjorde att när Kronan återtog förläningen stämde Fleming sterbhuset. Rättsprocessen avgjordes till Flemings förmån och Graninge bruk med tillhörande hemman överfördes till honom (mer om detta finns att läsa i Graningeverken historisk skildring och Historisk Skildring av Graningeverken och dess ledare under 320 år).

År 1691 tvingades Sparre lämna bruket och dess hemman till friherre Lars Fleming (1621-1699). Sonen Magnus Fleming (1655-1718) fullföljde sin fars planer på upprustning av Graninge bruk och uppbyggnad av Sollefteå masugn. År 1719 såldes Graninge och Sollefteå bruk till stockholms-köpmannen Johan Clason (1667-1747). Chefskapet stannar inom familjen Clason i över 100 år, ända till 1820-talet, när Jacob Kristian Clason (1769-1848) tvingas i konkurs. En av de nya ägarna, Per Wilhelm Gavelius (1773-1840), är dock gift med Clasons syster, Katarina Helena. Denna Katarina Helena leder bolaget mellan 1840-1843, åren närmast efter makens död.  Hon var en kraftfull, praktiskt duglig kvinna med starkt ordningssinne, sträng och ibland något het (citat från Graningeverken och dess ledare under 320 år).

Åren 1808 och 1809 byggdes bruket ut med spik- råståls- och plåthammare. En konkurs satte tillfälligt stopp på verksamheten år 1821-1824, men bruket inköptes av friherre Nordenfalk på Holm, lagman Per Wilhelm Gavelius och landshövdingen Nieroth (en tredjedel var) och drevs vidare. Den 1 november 1847 bildades Holms och Graninge Bruks bolag efter en sammanslagning av Graninge, Bollsta, Forsse, Sollefteå, och Gålsjö bruk.

År 1873 upplöstes Holms och Graninge Bruks bolag och i dess ställe bildades Graningeverkens AB med Gavelius som chef. Sågverksrörelsen utvecklades till den helt dominerande och mest framgångsrika grenen av bolaget. Omkring år 1930 ägde bolaget 110 000 hektar skog och sysselsatte kring 430 arbetare, men då var sågverksrörelsen inte längre framtiden, vilket man kan se i mellankrigstidens vikande konjunkturer. Från 1930-talet och framåt var det cellulosafabriken (sågverket i Sandviken byttes ut mot en cellulosafabrik) och framför allt vattenkraften som var bolagets framtid. Man köpte upp elföreningar och elbolag och införlivade i Graningekoncernen och under 1950- och 1960-talen satsade man stort på egna kraftverksbyggen, och bolaget höll på att omvandlas igen- denna gång till en storskalig elproducent. Sågverksindustrin var under denna period dock på intet sätt avslutad, utan fortsatte att utvecklas ända in på 1990-talet. Bl.a. investerade man i och uppförde den nya Bollstasågen.

Släktgrenen From med utgång från smeden  Anders Johansson Kempe  i Winnbergssläktet har många ättlingar som har arbetat och är födda på bruket.

källa: riksarkivet, Daniel Nordin, Näringslivsarkiv i Norrland-NIN,