Jordemor – dåtidens barnmorska

Den traditionella jordemodern var en rituell expert som förstod sig på naturen och kunde tyda det fördolda. Hon skulle ha ”konstförståndiga händer”, ha fött egna barn och vara gift eller änka. Ofta gick yrket i arv från mor till dotter.

Jordemodern byggde sitt kunnande på folklig läkekonst. Hon skulle veta när läkeörter bäst plockades för att ha den helande kraften, kunna tyda och se till tecken. Föddes ett barn med fosterhinnorna kvar över huvudet, så kallad seger- eller visdomshuva, så betydde det exempelvis lycka.

Ritualer och besvärjelser

Jordemor kunde också besvärjelser och böner som betvingade onda makter under den farofyllda vägen till moderskapet. Ritualerna kanaliserade rädsla och ångest under förlossningen. Besvärjelserna innehöll ofta uttryck som bända isär, klyva och låsa upp. Den som var längst i bruk i Sverige löd:

Jungfru Maria

låna mig nycklarna dina

att öppna mitt liv

och föda mitt barn

i Herren Jesu namn

Samtidigt släpptes barnaföderskans hår ut, knappar knäpptes upp och knutar lossades, allt i likhetsmagi för att kvinnan lättare skulle öppna sig och föda fram barnet.

Det är en säregen blandning av magi och praktik som är kännetecknande för den traditionella barnmorskan. De så kallade jordemodersägnerna berättar att hon kunde få kunskap av de underjordiska vättarna och på många håll ansågs barnmorskan synsk.

Så här berättar en sägen från Molla i Västergötland:

”Man vet om en barnmorska i Molla socken i medlet av 1800-talet, hurusom i de flesta fall ett osvikligt varsel trängde igenom henne kort före det hon varit kallad till förrättning. Då klädde hon på sig och gjorde sina don i ordning. Och aldrig slog det fel utan att icke skjutsen strax stod utanför dörren. Ofta drevs hon upp mitt i natten utav dessa sina alltid säkra förebud.”

En mor blev till

Ceremonierna under graviditet, förlossning och barnsängstid hade som syfte att underlätta förlossningen och garantera ett välskapt barn, men också att inordna kvinnan i ett nytt normsystem. Ett barn föddes, men också en mor.

När barnmorskan gjort sitt kom grannkvinnorna med förning, barnsängsgröt, – näringsrik mat i vackra skålar till den nyförlösta kvinnan, en sedvänja som bestod långt in på 1900-talet.

I barnsängsrummet skulle en eld brinna, dag som natt, sommar som vinter, för värmens skull, men också för att skydda mot onda makter. Om elden falnade kunde trollmor enligt folktron komma insmygande och byta ut människobarnet mot sin trollunge, en bortbyting.

Detta var möjligt då barnsängskvinnan ”låg utom kyrka”, det vill säga ansågs rituellt oren. Hon betraktades som hedning och hade inte kyrkans beskydd förrän hon upptagits i församlingen igen.

Kyrktagning skulle enligt 1686 års kyrkolag ske sex veckor efter förlossningen. Kvinnorna i barnsängsrummet ”vakade hedning” fram till kyrktagning och för barnets del fram till dopet.

Jordgummor fick nöddöpa

Det är ingen tillfällighet att det först var kyrkan som ville få kontroll över jordgummorna – i längden kunde man inte tolerera att nyfödda barn riskerade att dö odöpta i det slutna förlossningsrummet och dömas till evig osalighet.

Den första kyrkoordning som rörde jordgummorna är från år 1571. Den följdes av en lag år 1686, där jordemodern fick rätt att nöddöpa en nyfödd om hon såg att barnet inte skulle överleva.

Detta var en eftergift som bottnade i att män sällan hade tillträde till förlossningsrummen, och därmed inte heller prästen. Men för att få döpa måste jordgumman först förhöras i sina kristendomskunskaper.

Samtidigt blev hon skyldig att rapportera alla födslar samt att förmå kvinnan att yppa barnafaderns namn om hon födde utan att vara gift. Klockaren i församlingen förde listor över verksamma jordgummor.

”Trogen och flitig”

År 1686 utgav också Stockholms magistrat (motsvarande länsstyrelse och polismyndighet) en förordning som gällde Stockholms jordemödrar:

”Att hon vill och skall sig trogen, flitig och oförtruten ställa emot alla som hennes bistånd fordra och behöva i deras barnbörd, det vare sig rik, fattig, hög, låg, både natt och dag.”

Genom bildandet av Collegium medicum, en föregångare till Socialstyrelsen, år 1663 började också ”Herrar Medici”, läkare i maktposition, få kontroll över jordgummorna; ”till lydnad och beskydd”, som de uttryckte saken.

Enligt en medicinalordning från 1688 skulle barnmorskan gå i lära i fyra år hos en erfaren kollega och ingen fick kalla sig barnmorska som inte var examinerad av stadsläkaren (som för det mesta inte visste mycket om förlossningar) och svurit ed inför magistraten. Barnmorskorna var också skyldiga att bevista de så kallade ”anatomierna” där kvinnolik obducerades.

Drottning Ulrika Eleonora (1656–93) ömmade för barnsängskvinnorna och betalade sin egen barnmorska, Mutter Catrin (Catharina Wentin), för att hon skulle hjälpa fattiga kvinnor ”uti den swåra prässen”.

Drottningen gav även sin livläkare Urban Hiärne (1641–1724) i uppdrag, år 1682, att utarbeta en plan för förlossningsvården. Det är inte svårt att utläsa hans upprördhet över förhållandena för barnaföderskorna: ”Varför upprättas här icke sådene Barnsängs Hospitaler som man ser vara i andra länder, varföre håller man icke der Barnmoderskor och gamla Mästarinnor, som de andra unga i många år undervisa och lära?”

I dokumentet finns också en noggrann ekonomisk kalkyl. I slutet av hans framsynta skrivelse är det som om luften går ur honom när han utropar: ”Dixi et liberavi animam meam! – Jag har talat och befriat min själ!”

Ur: Artikel om barnmorskor från populärhistoria

698 visningar
Print Friendly, PDF & Email
Please follow and like us:
Share this!

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enter Captcha Here : *

Reload Image

Visa
Göm