Den læstadianska väckelsen

Händelserna i Kautokeino är intimt förknippade med den väckelse som under prästen Lars Levi Læstadius ledning uppstod i Karesuando 1846. Flyttsamerna i Kautokeino kom i kontakt med denna religiösa rörelse genom att de hade vinterland i norra Finland. Nyfikna på det nya begav de sig till Karesuando för att höra på Læstadius som var kyrkoherde där.

En av dem som var med och som senare skulle delta i Kautokeinoupproret, Anders Pedersen Bær, har själv berättat om vilket intryck Læstadius predikningar gjorde. Kautokeinosamerna blev också mycket väl bemötta och fick gratis inkvartering i Læstadius pörte.[1]

Sedan Læstadius 1849 flyttat till Pajala blev det svårare för Kautokeinosamerna att komma till hans gudstjänster. Viktig blev då prästen Jakob Fredrik Liljeblad, som predikade i kyrkorna i Muonionniska och Palojoensuu på finska sidan, och som anslöt sig till rörelsen 1849.[2]

Alkoholen hade under 1800-talets första decennier fått stort inflytande över samerna i Kautokeino och lett till mycket elände.[3] Læstadius predikade emellertid för helnykterism, och i takt med att väckelsen spred sig minskade också alkoholkonsumtionen. I mars 1849 rapporterade fogden Lie att brännvin knappt nyttjades i Kautokeino längre.[4]

Trots de positiva effekterna förblev prästerna på norska sidan främmande inför den nya väckelsen eller var till och med direkt negativa. Det gällde både prästen i Kautokeino, Søren von Krogh Zetlitz och Andreas Qvale i Skjervøy vid norska kusten, där många flyttsamer hade sommarland.[5] De andligt väckta samerna hamnade på kollisionskurs med den norska kyrkans representanter.

Källor:

[1] Gripenstad 1990, s. 74–79.
[2] Zorgdrager 1997, s. 216–217.
[3] Gripenstad 1990, s. 19–21.
[4] Zorgdrager 1997, s. 175.
[5] Zorgdrager 1997, s. 213, 238.