Petrus Laestadius – Hyttmästaren Abraham Carlberg

Petrus Laestadius skriver i sin Journal över Missionsresor i Lappmarken ”andra delen innefattande åren 1828-1832”. (Använder mordern stavning i avskriften)

Hyttmästaren Abraham Carlberg var en utmärkt driftig och verksam man. Därför stod han sig bättre än någon annan av bruksfolket, själva brukets Herrar och disponenter icke undantagna, så länge de nämligen vistades vid bruket. De råkade vanligen i obligationer (förpliktelser) och till någon del i ordentlig skuld. Det var likväl inte den magra bruksrörelsen som höll honom uppe: den verksamme och tilltagsne mannen sökte sin bärgning på mångahanda sätt, och om medlen var han sällan nogräknad. Han plägade idka någon handel på Norge, gjorde mest årligen en resa dit, köpte hästar, Brännvin, Rum, Arrak, Caffe och Socker m.m. Denna handel var ortens ordentliga (läs egentliga) Handlande, Piteå Borgarskap, naturligtvis en nagel i ögat.

Vid en marknad hade någon avundsam granne underrättat vederbörande att hans varor, som transporterades med renar, voro i annalkande. Dåvarande Landsfiskalen Björk satte sig därför i rörelse, i avsikt att göra beslag. Han begav sig, åtföljd av en och annan handlande, samt hantlangare, åt det håll varifrån transporten väntades, nämligen västerut på vägen till bruket. Man kom till Rackjålm, en mil väster från Arjeplog, körde där upp på gården och stannade en stund. Emellertid kom Carlberg underfund med vad som förehades, han tog en god häst och körde efter, hann upp de övriga i Racktjålm och körde förbi. Väl fick de bråttom att sätta efter, men Carlberg han likväl före fram till godset. Som han nu kom och såg att de övriga voro ej långt efter, så tog han upp yxan och högg, så mycket han hann, sönder kaggarna och lät brännvinet och det övriga ”starka vattnet” rinna sin kos. Endast en hel ankare var ännu oskadd när de övriga kommo: den togs i förvar tillika med det övriga godset, som inte lär ha varit av särdeles betydenhet. Man vände nu om och kom i ett sällskap till Racktjålm. Där körde man åter upp och stannade. Carlberg sade nu, man borde väl efter sådan färd smaka uppnå vad den här kaggen kunde innehålla för gott. Han tog en stekpanna och gjorde min av att gå och tappa brännvin i den i vilket förehavande ingen heller hindrade honom.

Men som Carlberg fått tag i ankaret, lyfte han och kastade den med sådan häftighet mot knutstenen i huset, att ankaren gick sönder och brännvinet sin kos. ”Var nu så goda och sup, go Herrar”, sade han. Tre ankare hade likväl Carlberg räddat. De voro sänkta under isen vid vägen mellan Racktjålm och Arjeplog. Dem visste beslagarna inte utav och kunde finna. Men de fingo inte heller mycket fromma av det övriga beslaget. Man satte in varorna i ett rum i prästgården. Det hade varit en kammare, men begagnades nu som visthus och låg i en särskild byggnad. Här blev fönstret uttaget om natten och varorna borttagna. Det hade väl inte Carlberg gjort, i egen person åtminstone, men det övriga bruksfolket var honom i gott förstånd. Följande dag var Carlberg icke mer i Arjeplog, och blev där inte heller synlig så länge tinget och marknaden pågick. Beslaget hade väl tillskyndat honom förlusten, men beslagarna ingen vinst och det räknade han så gott som vinst för sig.

Avskrivet av: Margaretha Winnberg, 1998, Gagnef

174 visningar
Print Friendly, PDF & Email
Share this!

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enter Captcha Here : *

Reload Image

Visa
Göm