Arsenikdramat

År 1824 den 16 november, inträffade ett dödsfall i Glommersträsk. Den 27 årige nybyggarsonen Petrus ( Per) Larsson Vikberg f. 1797, son till Lars Persson Vikberg f.1773, hittades död i sin säng efter bara några dagars häftig magsjukdom. Ganska snart började rykten löpa om att det ej skulle ha stått rätt till med detta dödsfall. Dessa rykten nådde snart häradshövding Karl Fredrik Furtenbachs öron. Han bodde i nuvarande Fjällbonäs. Man menade att Petrus blivit förgiftad. Furtenbachs vände sig till länsstyrelsen i Västerbottens län, dit Arvidsjaur då hörde, och där föranstaltades om obduktion och ” Chemikal” undersökning av den dödes inre organ. Petrus Larsson Vikberg låg begravd på allmänna kyrkogården i Arvidsjaur. Midsommartiden 1825 grävde man upp hans kvarlevor och under ledning av provincialläkare C. J Genberg i Skellefteå togs prover på hans mage, tarmar och andra organ, som Genberg tog med sig till Skellefteå för analys. I juli och augusti företogs då den kemiska undersökningen som resulterade i ett intyg där Genberg ” så sant mig Gud hjälpe till liv och själ ” Intygade att det fanns arsenik samt svavelsyra i den dödes innanmäte.

På det urtima tinget i Arvidsjaur som följde den 15 oktober 1825 blev inte mindre än 34 personer, de flesta från Glommersträsk, inkallade att vittna. Antalet var så stort att det visade sig svårt för byn att klara skötseln av barnen och kreaturen. Man fick efter några dagar återsända flera vittnen, hem för den sakens skull.

Det digra protokollen från häradsrätt, hovrätt och högsta domstolen skall inte här citeras. Herr Gustaf Gran i Fjällbonäs, som samlat material från detta rättsfall, har konstaterat, att det finns 800 handskrivna foliosidor bevarade. Det är att hoppas att detta material kommer i tryck, därför att här kan man punkt för punkt följa rättegången från början tillslut, från instans till instans, en rättegång av 1820- talets modell. Där försvarsadvokaten saknas och där ryktena ( som fritt fått slå mot två utpekade i åratal före rättegången) fick största platsen i bevisföringen. Men där också hjärtat finns med, men även hotet om helvetets eviga pina. Då jag fått ta del av handlingarna vill jag i korthet relatera tragedin. Två personer blevo misstänkta för gärningen. Den ena var Pers svägerska Anna Stina Olofsdotter f.1801 och maka till brodern Johannes Larsson Vikberg f.1799 och boende på samma gård. Den andra var Anna Stinas mor, Marta Larsdotter f.1763 och gift med bonden Olof Ersson i byn.

Orsaken till mordet skulle vara att undanröja Per från hemmansbesittningen till förmån för Johannes som ju var yngre. Båda nekade.

Bildresultat för arsenik old bottleI häradsrätten löd domen för Marta Larsdotter: Omedelbar häktning och transport till Umeå för förvaring i fängelse i bidan på överrättens slutliga dom. För Anna Stina Olofsdotter blev hänsyn tagen till att hon dels var den som var mindre bunden till gärningen, dels hade små barn att taga vara på. Hon fick t.v vara hemma hos de sina i Glommersträsk i bidan på överrättens senare domslut. Hovrätten hänsköt ärendet till Kung Maj:t med rekommendation om bådas förpassning till correktionsanstalten i Stockholm ” för insättande på bekännelse” Kung Maj:t biföll hovrättens begäran. Ur handlingarna på Stadsarkivet i Stockholm har författaren till denna krönika bevittnat tragediens final.

Centralfängelset å Norrmalm (renoverade handlingar 1827-1-374 EII a ) …..Marta Larsdotter beordras till enskilt rum för bekännelse 7 maj 1827 å Correktionsanstalten i Stockholm/Ryttmästare Venus. Därunder noterat: 64 år i juni månad, född i Skellefteå Meckleby ( Myckle ).

”Stamrulla för straff- och arbetsfångar. (1819-1842 D III a) nr 28 Marta Larsdotter f. I Skellefteå 1762 inkom 7 maj 1827. Misstänkt för deltagande eller medverkande i Petrus Larsson Vikberg förgiftande och död, är ansett skyldig, att i enskilt rum förvaras till bekännelse. Död 6.8 1834.

I kyrkoboken på Centralfängelset finns följande notis: Ankom 7 maj 1827 Marta Larsdotter f. 1863 Är ansedd skyldig och har i enskilt rum förvarats för bekännelse.

Till Kung. Överståthållarämbetet i Stockholm. ” Att häktade hustru Anna Stina Olofsdotter från Glommersträsk, misstänkt och under tilltal ställd för vållande till drängen Petrus Larssson Vikberg därsammanstädes genom ingivna giftiga medel timade död, denna dag härifrån blivit förpassad att å fångskjuts afföras till Överståthållarämbetet får jag äran tillkännage med anhållen att hon enligt Kung. Maj:t Svea Hofrätt den 19 mars innevarande år meddelande utslag måtte vara intagen å tukthus i Stockholm utan att samtala med sin hit förut inkomna moder Marta Larsdotter. Västerbottens läns Concilliat i Umeå 26 mars 1827. D.L.af Schmidt/ M. W Cygnaeus.

” Inspektoren Ryttmästare Venus har å Kronocorrektionsinrättningen härstädes mottagit Anna Stina Olofsson för i enlighet med den föreskrift Kungl. Maj:t befallningshavare i Umeå förestående skrivelse meddelat tills vidare förvaras. 19.6.1827 /P.A .Beckers. Därefter noterats: Anna Stina Olofsson 28 år född omkring Glommersträsk, Inkom 19.6 1827.

Stamrulla för straffångar ( 1819-1842 D III A)

Anna Stina Olofsdotter f.1799. Misstänkt för och under tilltal av Kungl.Maj:t för vållande av drängen Petrus Larsson Vikberg genom förgift timade död. Ankom 29 juni 1827 Död 24 nov 1827.

Födelse och dopbok 1822-1835 Centralfängelset Norrmalm.

” Bekännelsefången Anna Stina Olofsdotters barn Anna Sofia f.7 sept 1827. Döpt samma dag.Äkta.Kyrktagning 30.10.Faddrar Stina Mar De Björk Nyström. Fru Kopts betjänt.

Död och begravningsbok ( 1827 1893 (C1)

”Anna Stina Olofsdotter död 25.11.1827 Skörbjugg ” .

De båda kvinnorna voro intagna på Norra Allmänna Arbets och Correktionsanrättningen för kvinnor. Den låg ungefär där Lo borgen nu ligger. Centralfängelset på Normalm nedlades 1896. . Så slutade Anna Stina Olofsdotter sitt liv bara fem månader efter ankomsten till fängelset och sedan hon några månader tidigare gett livet åt dottern Anna Sofia. Om flickans öde vet vi ingenting. I handlingar som underskrivits av fängelseföreståndaren sägs att Anna Stina ha svarat ett enstaka ”ja ” på frågan om hon var skyldig.Men han betonar att detta enda ”ja” inte kunde anses som bindande till brottet. Enligt vittnesmål från medfångarna skall hon dock dagen innan detta ”ja” sagts, berättat att hon fått vitriololja av sin mor i akt och mening för att förgifta Petrus Larsson. Fängelseföreståndaren har likaledes skrifligen berättat att Anna Stina varit blåslagen på kroppen ” som av fall från höjd”. Han säjer sig icke veta vad detta kommit av. Traditionen berättar att Anna Stina skall ha hoppat ut genom ett fönster.Ett hopp från hög höjd genom ett fönster borde rimligen en fängelseföreståndare ha fått klarhet i. Annars måste ju blåmärkerna kommit från våld inom fängelset.

Hur gick det med modern, Marta Larsdotter?

Vi ser av fängelsets stamrulla att hon inburades i ensamcell, att hon nio år efter häktningen, den 6 aug.1834 avled på fängelset ” en naturlig”död. I samband med Anna Stinas påstådda medgivande har Marta inför högsta domstolen medgivit att hon dels gett vitriolblandade supar till Petrus och dels på begäran av Anna Stina gett vitriololja som denna skall ha blandat i smör i akt och mening att bjuda detta åt Petrus. Hur sedan kan ha fått ned denna vidriga smörja förblir en gåta. Kungl. Sundhetscollegium har efter noggrant besvarande av olika frågor rörande vitriololjans farlighet svarat att den oblandad kan ta död på en människa, men i blandat tillstånd användes som medicin för människan. De ansåg att Petrus ej kan ha dödats av vitriololja.

Efter sju år på ensamcell fick hon så småningom intagas på sjukinrättning, därifrån begärde hon att en slutlig dom måtte avkunnas. Från föreståndare och fängelsepräst bifogades intyg, där hon sades ha fört en stilla och berömlig vandel. Fängelseläkarens intyg ger besked om att hon led av sjukdom i underlivet och att hon var försvagad av sittande i ensamcell och av ålderdom. Han varnade för ytterligare hårda bestraffningar i form av vatten och bröd. I dessa intyg från de olika befattningshavarna inom fångvården spårar man faktisk rätt stor medmänsklighet mot en enskild människa, trots allt.

Den slutliga domen lyder på avrättning genom halshuggning.

Domen ändras dock, med hänvisning till att något bevis för att arsenik varit med ej finns och att vitriololja icke kunnat leda till Petrus Larssons död samt till de bifogade intygen om hennes vandal under fängelsetiden, till livstids fängelse.

Som vi sett avled hon i augusti 1834 efter nästan nio års fängelse, säkert utan att ha fått träffa någon av sina närmaste. Makan Olof Ersson hade dött året innan, närmare bestämt den 23 juli 1833.

Källa: Larsson Glommersträsk: Byn där Käck började.

221 visningar
Print Friendly, PDF & Email
Please follow and like us:
Share this!

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enter Captcha Here : *

Reload Image

Visa
Göm