Drottning Margareta Lejonhufvuds dödbädd

Då hon lades på sotsängen på Tynnelsö slott, der hon vistades, blef det en sorg icke blott i konungahuset, utan i hela landet. Läkarne bemödade sig förgäfves att häfva sjukdomen, och alla närvarande, äfven hon sjelf, insågo att döden nalkades Då använde hon sina sista krafter att taga afsked af sin gemål. Detta afsked, ett af dessa djupt till hjertat gående, som våra häfder från den tiden öfverlemnat oss, bevekte också alla närvarande till tårar. Hon tackade konungen för den höga ära. tillhvilken han henne upphöjt, och den kärlighet han henne bevisat.

Hon bad honom förlåta, om hon icke alltid kunnat vara honom fulleligen till nöjes. Hennes sista bön till Gud var den, att för honom, som var deras barns fader, lifstiden måtte, af den högste, som är en konung öfver alla, så mycket förlängas, som den nu för henne, som var deras moder, förkortades. Den döende tilläde ännu några moderliga förmaningar åt sina barn, hvilka hon innerligen bad alt de skulle alltid vara eniga. Hon kysste der efter konungens hand och uppgaf andan.

Hennes förmaningar från dödsbädden verkade dock icke hvad hennes hjerta åsyftade: det blef ingen enighet ibland Wasasönerne, och äfven en af döttrarne, som ärft modrens skönhet, ärfde icke tillika hennes dygd.

Med henne var den goda stjernan nedgången från kungahusets himmel. Också naturens händelser uttyddes såsom järtecken vid hennes död, ty knappt hade hon slutit sina ögon tillsammans, så började dagsljuset att aftaga och en solförmörkelse inträffade. Då äfven (or riket, efter hennes död, en mängd olyckor inträffade, glömde man icke att härleda äfven dem från den ädla drottningens frånfälle.

Ur: Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer