Nasafjälls Silververk

Nasafjälls silververk var en silverutvinning i Pite lappmark som pågick under två perioder, 1635–1659 och 1770–1810. Malmen bröts på Nasafjället (Sillbanássja) strax öster om gränsen mot Norge. Smältningen skedde under den första perioden i Silbojokk vid Sädvvájávrre i Skellefteälven, under den andra perioden i Adolfström vid Laisälven. Anläggningarna kallades också för Piteå silververk. Det var den första större mineralutvinningen i övre Norrland och ledde till bildandet av ett tionde bergmästardöme.

Den totala produktionen uppgick under den första perioden till ungefär 860 kilo silver och 255 ton bly. Under den andra perioden producerades drygt 110 kilo silver och 21 ton bly.

Nasafjällsverket har fått dåligt eftermäle eftersom verksamheten under den första perioden bedrevs med tvångsrekryterad arbetskraft. Själva gruvbrytningen utfördes till stor del av män från kustsocknarna som uttagits till krigstjänst. Malmtransporterna sköttes av samer med rendragna ackjor (renforor). De fick ersättning för arbetet, men kunde inte själva välja om de skulle utföra skjutsarna. Renskötseln blev lidande och många samer lämnade regionen, vilket ledde till att de som blev kvar fick tjänstgöra i allt längre perioder och utsattes för allt hårdare press. Många är berättelserna om de hårda bestraffningar och tvångsåtgärder som samerna utsattes för med anledning av Nasafjälls silververk. Det finns dock få belägg för vilka åtgärder som faktiskt vidtogs.

Den aktuella silverfyndigheten ligger på Nasafjället, ungefär 1 000 meter över havet, cirka 800 meter öster om gränsen mot Norge. Huvudbergarten är finkornig gnejs med en malmförande kvartsmassa. Malmmineralen utgörs av zinkblände, magnetkis, blyglans, antimonit och boulangerit. Det mineral som gjorde platsen intressant för gruvbrytning var blyglansen, som innehöll 0,136–0,178 % silver. I ett internationellt perspektiv är detta en hög andel.

Malmförekomsten upptäcktes troligen 1634 av samen Per Olofsson, som rapporterade sitt fynd till den svenske diamantbrytaren och pärlfiskaren Jöns Persson. En provbrytning ägde rum redan hösten 1634, och resultatet betraktades som mycket lovande. Eftersom Sverige hade stora finansiella problem efter åratal av krig kom det nya fyndet som en skänk från ovan.

” Man hoppas här, näst Guds tillhjälp, så skall det bliva de svenskas Västindien „
— Riksrådet Karl Bonde i brev till Axel Oxenstierna 1635

Första epoken – Ledning
Arbetet inleddes i början av sommaren 1635 under ledning av lappfogden Olof Jonsson, som ibland titulerades inspektor. Sedan verket tilldelats formella bergsprivilegier av drottning Kristinas förmyndarregering 1637 utsågs bergsskrivaren Hans Philip Lybecker till bergmästare i det nyinrättade tionde bergmästardömet. Han bosatte sig i Piteå och ledde därefter arbetet vid silververket.

År 1642 utsågs den tidigare kammarskrivaren Isak Isaksson Tiock till underbergmästare och assistent åt Lybecker. Samtidigt blev Ægidius Otto från Falun bruks- och proviantskrivare. När Lybecker i november 1644 utnämndes till bergmästare vid Stora Kopparberget flyttade han till Falun. Han behöll det övergripande ansvaret för Nasafjälls silververk, men den närmaste ledningen för arbetet uppdrogs nu åt Isak Tiock och Ægidius Otto.

Från och med 1650 utarrenderades bruket till Ægidius Otto och lappfogden Olof Jonsson. Isak Tiock blev samtidigt befordrad till bergmästare. Sedan Olof Jonsson avlidit 1655 övertogs hans andel i bruket av sonen, senare av änkan och slutligen av hennes måg Johan Persson.

Arbetskraft
Arbetsfolk med erfarenhet av silverbrytning rekryterades redan 1635 från Sala silvergruva samt Lövåsens silververk i Stora Skedvi socken. Det var hyttmästaren Hans Köhler, gruvfogden Hans Beck och tolv ”bergssällar” eller bergsmän – samtliga tyskar. Snart tillkom sex svenska timmermän, ett tiotal svenska arbetare samt två samiska kockor. År 1636 härjade en svår sjukdom bland tyskarna, och sex av bergsmännen avled liksom gruvfogden Hans Beck. De ersattes med svenska arbetare.

De första rekryteringarna tycks ha skett på frivillighetens väg. Men arbetet på fjället var hårt och besvärligt, och bland den svenska befolkningen i kustlandet fanns inte mycket folk att undvara på grund av knektutskrivningarna till trettioåriga kriget. För att trygga arbetskraftstillgången till det nationellt viktiga silververket utfärdades därför en kunglig resolution 1638, som innebar att de knektar som skrevs ut inom Skellefteå, Piteå och Luleå socknar skulle befrias från krigstjänst och i stället skickas upp till Nasafjället. Där skulle de arbeta i gruvan och hyttan mot kost och en låg ekonomisk ersättning. Det rörde sig till en början om totalt 87 personer. Dessutom utfärdades ett pardonsbrev, enligt vilket förrymda knektar skulle benådas om de tog tjänst inom bergsbruket.

Knektarna indelades i två lag, som växelvis skulle arbeta på fjället i tremånadersperioder och därefter vara fria lika länge. Frimånaderna skulle tillbringas i kustlandet där knektarna kunde ”bekomma frisk luft” i stället för fjällets blyrök och giftiga ångor.

Gruvområdet på Nasafjället
” …här å Nasafjäll är dock allt för barbariskt, eljest ligger det snart sagt uti världens yttersta vrå, där föga annat hela året igenom synes än himlen och snöfjällen… „
— Bergmästare Lybecker i brev till bergsamtet 1641,

Silverfyndigheten på Nasafjället ligger uppe på kalfjället, ett par mil från närmaste fjällbjörkskog (66°28’26?N 15°24’12?Ö). Eftersom det var svårt att skaffa ved för malmbrytning med tillmakning började de tyska bergsmännen i december 1635 tillämpa en metod som tidigare inte använts i större skala i Sverige: sprängning med krut.

Ett tiotal olika gruvhål eller stollar öppnades. Vid en undersökning som genomfördes 1660, efter brytningens nedläggning, noterades följande gångar: Morgonrödagruvan, Sköngruvan, Falkgruvan, Pfundtgruvan, Drottninggruvan, Kompaniets gruva, Nils-Jonsgruvan och Norrgruvan, samt Rödgruvan vid foten av Nasafjället. Under slutet av 1630-talet skedde en del av brytningen av privata intressenter från Piteå borgarskap.

Transporterna ned till hyttan i Silbojokk var besvärliga och kostsamma. Därför skedde en första sovring eller skrädning av malmen redan i anslutning till gruvorna. Det innebar att de brutna bergsstyckena knackades sönder med släggor eller hammare så att man fick fram så rena malmstycken som möjligt.

Andra epoken
År 1769 skaffade sig landskamreraren i Västerbottens län, Nils Bergström i Umeå, en mutsedel för gruvfältet på Nasafjället tillsammans med några andra intressenter. Ett bolag med 100 andelar bildades i Piteå 1770. Bergsprivilegier beviljades den 17 februari 1774. Under mellantiden hade provbrytning skett uppe på Nasafjället, med gott resultat. Hyttan i Silbojokk skulle inte återuppföras, utan i stället planerades en ny hytta vid bäcken som går mellan sjön Lárvvejávrre och selet Iraft i Laisälven, en plats som fick namnet Adolfström. Under somrarna 1774 och 1775 byggdes där en hytta med två smältugnar samt driv- och kalcinationsugnar. De första smältförsöken med malm från Nasafjället gjordes på hösten 1775. Som hyttmästare, sedermera bergsfogde, anställdes Carl Læstadius, som skulle bli far till Petrus och Lars Levi Læstadius.

En ny malmfyndighet påträffades 1774 ett par mil sydost om Nasafjäll, på fjället Skuortatjåkkå (66°24’44?N 15°45’00?Ö). Den fick namnet Gustafsfält. Under 1775 bröts malm med gott resultat, men året därpå gick det sämre. Malmbrytningen återupptogs i stället på Nasafjället. Den största gruvöppningen på Gustafsfält mäter 8×8 meter och är vattenfylld. En hel del uppbruten och sovrad malm ligger fortfarande kvar i ett förråd byggt av upprättstående flata stenar.

Verksamheten ville aldrig riktigt lyfta under den andra Nasafjällsepoken. Intressenterna fick skjuta till ytterligare medel år efter år, men avkastningen uteblev. Bland annat var transporterna minst lika problematiska som på 1600-talet, såväl mellan gruvorna och hyttan som mellan hyttan och kusten. Förvaltningen av bruket övertogs 1797 av notarien Fredrik Jonsson, en man med stora planer men liten erfarenhet av silververk. Han fick snart bruksfolket emot sig, och de arbetare som varit fast bosatta i Adolfström tröttnade och flyttade därifrån. Gruvbrytningen bedrevs därför i liten skala och hyttverksamheten låg helt nere 1797–1800. Hösten 1801 flyttade Fredrik Jonsson från lappmarken och gick sedermera i konkurs. Hans rättigheter i bolaget överläts till en av hans borgenärer, major Georg Bogislaus Staël von Holstein i Stockholm. Denne utförde stora insatser för lappmarkens kolonisation och uppodling, men hade inte förmågan att rädda silververket. Även om omfattande reparationer och ombyggnationer skedde i Adolfström under ledning av f.d. geschwornern vid Dannemora gruvor, Leonard Horneman, förblev silverproduktionen obetydlig. Staël von Holstein blev alltmer skuldsatt, och 1810 lämnade han Adolfström för att aldrig mer återkomma. Därmed upphörde bergverksrörelsen på Nasafjället och i Adolfström fullständigt. År 1821 brann hela hyttanläggningen utom boningshusen ned.

I Adolfström finns grunderna från bland annat hyttan och smedjan kvar som minnesmärke. En byggnad står kvar från bruksepoken, den så kallade Majorsgården, som uppfördes på 1770-talet men som fått sitt namn efter major Staël von Holstein. När den förste nybyggaren slog sig ned i Adolfström 1841 bosatte han sig i byggnaden, som förblev bebodd fram till 1955. Det anses vara ett av Norrbottens län äldsta boningshus.

Tredje epoken
Under 1800-talet riktades flera gånger intresse mot silverfyndigheten i Nasafjäll. År 1889 bildades ett bolag, Nasafjälls AB, som upprättade ett kostnadsförslag för verksamhetens återupptagande. Planen var nu att medelst en sju kilometer linbana skicka malmen västerut till Norge, använda järnväg för vidare transport till Mo i Rana och därifrån exportera malmen med båt. Bolaget utförde också en hel del undersökningar, bröt malm och uppförde stugor. Någon ny silverutvinning kom dock aldrig till stånd.

Källa: wikipedia