Kvinnor i fängelse

I praktiken hittade dock fångarna sätt att kommunicera sinsemellan, till exempel genom smugglade meddelanden och knackspråk. Det senare fungerade, i sin enklaste form, så att en knackning stod för ett A, två för ett B och så vidare. Förkortningar och olika tekniker förenklade dock systemet betydligt för den mer erfarna fången.

En anledning till att cellsystemet hade införts var föreställningen om det skadliga umgänget som kännetecknade de äldre gemensamhetsanstalterna. Dessa betraktades närmast som brottsskolor där de mer förhärdade brottslingarna fick ett fördärvande inflytande på yngre och mer oskyldiga fängelsekunder.

Enligt nya regler som började gälla år 1893 skulle de tre första åren av straffet avtjänas i isolering från andra fångar – tidigare hade denna period vanligen omfattat endast ett år. Detta påbud gällde dock inte alla fångar.

Kvinnorna på Norrmalm slapp isolering

För om vi återvänder till Norrmalmsfängelset kan vi konstatera att fångarna där var undantagna från den dominerande praktiken i Sverige. Istället för att vara isolerade i ensamceller bodde kvinnorna i vad som i källorna beskrivs som gemensamma sovrum. Anstalten var ett centralfängelse vilket innebar att det tog emot fångar med längre strafftider och det är här den intressanta skillnaden mot fängelser för män uppenbarar sig.

Vid så kallade kronohäkten och länsfängelser – inriktade på fångar med strafftider kortare än två år – satt både män och kvinnor isolerade från andra fångar. På centralfängelserna däremot, isolerades männen under de första åren för att sedan vistas gemensamt med andra fångar under dagarna. Kvinnorna kan dock inte ha isolerats under den första strafftiden, eftersom motsvarande fängelser för kvinnor knappast hade några celler överhuvudtaget.

Sovsalar för kvinnliga fångar

De tre centralfängelserna som var inriktade på kvinnliga fångar hade år 1890 totalt 550 platser i sovsalar och endast 46 celler. I centralfängelserna för ett manligt klientel saknades sovsalar. Vi kan dock konstatera att gemensamhetssalarna skulle komma att försvinna även för kvinnor. Centralfängelset på Norrmalm blev det sista av detta slag.

Varför tillämpades då inte cellsystemet även för kvinnor förrän långt senare? Då vi saknar forskning på området går det endast att spekulera i motiven. En förklaring som framstår som rimlig är att samtiden helt enkelt inte betraktade samvaron mellan kvinnliga fångar som lika skadlig som den mellan män. Kvinnor ansågs kanske inte lika benägna som män att ta till våld – mot varandra eller mot personalen.

Förbjudet att prata

Skillnaden innebar hursomhelst att fängelsevistelsen för kvinnorna kom att se mycket annorlunda ut jämfört med motsvarande för män. Där de senare satt isolerade i sina celler vistades kvinnorna tillsammans i sovsalar. Historikern Marja Taussi Sjöberg har beskrivit en sådan sal i Norrmalmsfängelset. Hon menar att den liknade ett logement där cirka fyrtio kvinnor bodde tillsammans och sov i hängmattor.

Att prata var förbjudet – något som ska förstås i relation till de isoleringssträvanden som präglade samtidens fångvård. För kvinnorna skulle isoleringen vara mental snarare än fysisk. Talförbudet kringgicks dock ständigt genom att fångarna kommunicerade bland annat med hjälp av tecken. Även utan sådana tekniker var förstås förbudet dömt att ignoreras av människor som bodde ihop.

Strafftiden fylldes främst av långa och monotona arbetsdagar med sömnad, stickning och spinning. Det var arbetsuppgifter som inte nämnvärt hade förändrats sedan arbetsinrättningar som det första spinnhuset öppnades i Amsterdam i slutet av 1500-talet. Produktionen vid Norrmalm bestod bland annat av säng- och fångkläder som tillverkades för fångvårdens räkning.

Arbetet reglerades med både piska och morot. Bristande resultat kunde leda till isoleringscell. Flitiga insatser där produktionen översteg den uppsatta kvoten belönades med mindre ekonomiska tillskott varav en del fick användas till att berika den enformiga kosten med till exempel kött, mjölk och bröd. Resten av pengarna sparades till dess att fången frigavs.

Fler disciplinbrott bland kvinnorna

Kvinnorna vid Norrmalm hade ett rykte om sig att vara besvärliga och antalet straff för disciplinbrott var betydligt högre än för manliga fångar. För en enskild fånge kunde det med åren handla om så mycket som 30–40 bestraffningar totalt. Något liknande har jag inte sett när jag studerat de manliga fångarna vid centralfängelset på Långholmen i Stockholm.

Orsaken till differensen skulle kunna vara att kvinnorna förvarades gemensamt även nattetid då de var mindre övervakade. Manliga fångar med längre straff som suttit av de första åren i isolering fick visserligen arbeta, äta och göra en hel del annat gemensamt, men nattetid låstes de in i små så kallade nattceller.

När det gäller straffen för disciplinbrott som utdömdes vid kvinnofängelset på Norrmalm verkar de vanligtvis ha varit av samma typ som de för manliga fångar. Även förseelserna liknar i stor utsträckning dem jag hittat när jag undersökt situationen bland männen på Långholmen. Vanligen var det olika former av disciplinbrott som bestraffades.

Karin Ros Olofsdotter Winnberg född 1862-06-12 Borr, Ljusdal (X) vart intagen 1883-03-02 på straffängelset på Norrmalm för barnamord hon frigavs 4 år senare 1887, vilket hon samma år emigrerade till USA

Källa: ur Populär Historia 7/2018