Kautokeinoupprorets orsaker

Den nederländska socialantropologen Nellejet Zorgdrager, som disputerade 1989 på en avhandling om Kautokeinoupproret, har analyserat olika möjliga orsaker till upproret. I botten låg den læstadianska väckelsen.

Læstadius kritiserade rådande förhållanden och utpekade handelsmän och överhet som de verkligt onda i samhället. Han gav samer och kväner redskap för att uttrycka sin otillfredsställelse med rådande förhållanden och för att försöka förändra det bestående. Genom læstadianismen kände samerna att de förtjänade respekt från storsamhällets sida. Men väckelsen berörde nästan alla i Kautokeino, såväl flyttsamer som fast boende samer, både fattiga och rika. Varför var det då bara ett mindre antal personer som kom att delta i upproret? Nellejet Zorgdrager menar att händelseutvecklingen var en följd av Andreas Qvales och Nils Stockfleths anmälningar.

Dessa anmälningar stigmatiserade en liten grupp av de andligt väckta samerna, vilka pekades ut som personer snärjda av irrläror, som stört kyrkofriden och som förtjänade att bestraffas. Anmälningarna och de efterföljande stränga domarna i februari 1852 blev för denna grupp av samer en bekräftelse på att norrmännen hade en fördomsfull och föraktfull inställning mot dem.[45]

Däremot menar Nellejet Zorgdrager att den stängning av gränsen mellan Norge och Finland, som genomfördes 1852 och som med tiden skulle få avsevärda konsekvenser för samerna i området (se Lappkodicillen#Följderna av 1809 års krig), inte kan visas ha varit något grundläggande motiv för upproret. Dock kan gränsstängningen indirekt ha haft betydelse på så sätt att den förstärkte samernas indignation.[46] Inte heller alkoholproblematiken framstår i Zorgdragers avhandling som någon betydelsefull faktor, eftersom alkohol efter 1849 knappt brukades bland samerna i Kautokeino – tack vare læstadianismen.[4]

Den læstadianiska väckelsen hade kunnat leda till politiskt uppvaknande och organisation bland samer och kväner i Norge. Kautokeinoupproret var emellertid en så chockartad upplevelse för de flesta att rörelsen kom att lamslås för lång tid framåt. På så sätt blev upproret inledningen på en period med starkare förnorskning, nya lagar och hårdare kontroll av flyttsamernas rörelser.[47]

För Lars Levi Læstadius del medförde upproret i efterhand en storm av beskyllningar. Exempelvis ville biskopen i Tromsø, Daniel Bremer Juell, göra honom ansvarig för vad som hänt. Det kunde dock inte visas att Læstadius någonsin skulle ha uppmanat till våldsamheter mot den rådande samhällsordningen. Inte desto mindre var dessa anklagelser något som innebar mycket bittra känslor för Læstadius.[48]

[4] Zorgdrager 1997, s. 175.
[45] Zorgdrager 1997, s. 434–437.
[46] Zorgdrager 1997, s. 434.
[47] Zorgdrager 1997, s. 438.
[48] Dahlbäck Gustaf, Boreman Per, Læstadius Lars Levi, red (1965). Lars Levi Læstadius och hans gärning: festskrift till hundraårsminnet av hans död den 21 februari 1861. Stockholm

Källa: wikipedia