Lanttygmästare – Erik Jönsson Bysseskytt

Erik Jönsson Bysseskytt tjänstgjorde på slottet Tre Kronor och hade redan 1618 avancerat till fälttygmästare. Hans lön var 20 dalwer i månaden. Det fanns fyra fälttygmästare på slottet och 18 bysseskyttar. De två äldsta fälttygmästarna Nils Bosson och Bertil Simonsson hade 24 daler medan den yngste och fjärde fälttygmästaren Hans Eriksson hade 12 daler. Bysseskyttarnas lön var 8 daler (Slottsarkivet ). Eftersom det åtta våningar höga centraltornet i slottet hade 35 grova stycken fanns dessutom ett stort antal knektar för att dessa skulle betjänas Det första skrivna dokumentet av Erik Jönssons hand är daterat den 16 juli 1618.

Det utgöres av ett betalningserkännande för livsmedel.Ett annat från sextonhundra-tjugotvå gäller arklimateriel levererat av Louis de Geer och försett med sigill talar för att Erik fått en betydande förtroendeställning. Den 29 maj 1625 erkänner Erik Jönsson emottagande av sin sold under ett halft års tid på 600 daler och därvid framgår, att han blivit fälttygmästare och captain över H.M:ts artillerifolk på Stockholms slott (Krigsarkivet ). Den 27 oktober 1625 har Erik Jönsson förflyttats till Baltium och har hand om Riga slotts artilleri och erkänner emottagande av två månaders lön.. Han nöjer sig ej bara med att handlingen betygas vara skriven med egen hand utan till yttermera visso följs namnet av ett “skriver”, vilket han f.ö envisas med i alla sina skrivelser.

Den bombastiskt schwungfulla skriften är driven och allt tyder på, att han är mycket stolt över sitt skrivkunnande, ej helt vanligt på denna tid bland krigsfolket. År 1629 skedde en ansamling av krigsfolk i Stockholm för fälttåget i Tyskland.I överste Åke Oxenstiernas regemente ingår Erik Jönsson, som en av kaptenerna och i en av de sista rullorna skriver man Erik Jönsson Lunow. Men namnet Lunow går varken att spåra i Balticum eller Tyskland , där Erik Bysseskytts öden uppenbarligen slutade. Någon hemkomst har ej kunnat konstateras..

Enligt Djurgårdsförvaltningens kommentarer skulle han övergått till katolicismen, vilket möjliggjorde ingående av nytt äktenskap i Riga. En hög svensk artilleriofficer skulle också ha lämnat den svenska krigstjänsten och nått en framskjuten ställning inom den kejserliga armèn men forskningar i Wiens arkiv ger inget belägg vad gäller Erik Jönsson. Hans vidare öden förlorar sig i historiens dunkel. En sak är dock påtaglig. Familjens reaktion hemma i Sverige.

Margareta Andersdotter och hennes två barn ville helst glömma fadern och hans namn i all synnerhet som armodets kalla hand uppenbarligen ständigt klappade på hemmets dörr under sonen Johans uppväxtår.Behovet av ett svenskt släktnamn blev till en påtaglig angelägenhet. Efter den mångåriga kämpalek översättning av Travfwenfältska adelsbrevet vållade mig, erhöll jag kunskaper i det gamla skriftspråket från 1600-talet i en omfattning, som knappast väntat mig. De gamla bokstävernas budskap framstod med uppenbar tydlighet.

Erik Jönsson Bysseskytt skrivelser fick sin rätta innebörd. När amanuensen på Stadsarkivet och jag första gången dechiffrerade skriften voro vi förvånade över att hans namn efterföljdes av ett helt onödigt “skriver “. Med min nyförvärvade förmåga att läsa gammal text framstod den första och andra bokstaven ej som ett “s”och ett “k”, utan som ett solitärt “K”. Namnet Krämer avslöjades därmed tydligt. Men Erik Jönsson fick under sina sista år i Riga namnet, en namnändring, som framkallar förundran. Något måste ha hänt? En egendomlighet är, att Erik Jönsson Lunow under år 1628 försvann från Riga.

En framstående artillerist kanske blev hemkallad till Wasaskeppets sjösättning för att kontrollera dess bestyckning? Följde han måhända med skeppet i djupet? Sådan var frågeställningen, när jag ringde upp Wasamuseets chef för att få del av eventuella manskapsrullor. Svaret blev, att några manskapsrullor ej påträffats, men vid förhöret på slottet omedelbart efter olyckan hade befälhavande amiralen titulerat en Erik Jönsson Krämer såsom viceamiral och ställt en uppfordrande fråga till honom, om han med tillräcklig noggrannhet kontrollerat ballasten.

Erik Jönsson lär ha svarat med illa dold förvåning, att han varken var viceamiral eller sjöman utan befann sig på skeppet för att kontrollera artilleriet. Han avfördes därmed från förhöret av tänkbara syndabockar. Upptäckten av Erik Bysseskytts släktnamn var något av en sensation. Namnet Krämer för dessutom tanken till lybska handelsmän, som med kung Gustav Wasas stora bevåg byggde upp ett handelsutbyte mellan Sverige och europeiska kontinenten. Eller kanske var det möjligen så, att den svenska kronans behov av skriv- och räknekunnig personal under 1500-talet lockat någon av Eriks förfäder att söka sin lycka i svearnas land.

En tjugoettårig Bysseskytt skriver 1618 ett kvitto på inköpta viktualier med en handskrift, vars pictur har karaktär och påtagligt driven spontanitet. Man anar en uppfostran, som kung Gustaf 11 Adolf uppmärksammat hos sin jämnårige undersåte och det kanske just blev anledningen till att en åtråvärd tjänst bereddes honom på Stockholms slott.

Förnamnen Erik och Jöns ger antydan om, att hans far Jöns, knappast utgjorde den första generationen av tyska invandrare. Namnet Jöns har tydlig svensk genuinitet, varför det tyska ursprunget sannolikt finns att söka i någon tidigare generation. År 1623 ingår den tydligen ganska anspråksfulle Erik Jönsson äktenskap med den fagra Margareta Andersdotter från ett säkerligen burget hantverkarhem. Skinnarskrået skymtar fram i Mårten Skinnares närvaro som fadder vid första barnets dop.

Margareta Andersdotters personlighet framstår med all önskvärd tydlighet i konsistoriets förhörsprotokoll över händelserna vårnatten den 29 april 1624. ” Om morgonen vaknade hon mellan ett och två. ” säger hon. Men kyrktornet på S:a Clara hade ingen klocka som slog sina timslag. Klockan måste ha befunnit sig i sovkammaren, en lyxartikel, som belyser den lilla familjens välstånd. Det är alltså fråga om en ganska avslöjande situation. En ung intelligent kristen kvinna, som i stor ödmjukhet och sanningskärlek oförskräckt vågar möta prästerskapets anklagande granskning med vakna men sorgsna ögon. Hennes sinnesfrid var så orubbad, att familjetragedin på naturligaste sätt vändes till levande lycka.

Notering: Antagligen stupad i trettioåriga kriget i balticum eller Tyskland såsom lanttygmästare och kapten över konung Gustaf II Adolfs artillerifolk i överste Åke Oxenstierrrrrrrrnas regemente.

Källa:Lars Erik Winnbergs släktkrönika Detta har L-E Winnberg skrivet i maj 1991.

1 809 visningar
Print Friendly, PDF & Email
Please follow and like us:
error
fb-share-icon
Share this!

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enter Captcha Here : *

Reload Image

This site uses User Verification plugin to reduce spam. See how your comment data is processed.
Visa
Göm
error: Content is protected !!