De första nybyggarna

På 1500-talet hade bönderna vid östersjökusten upptäckt och lockats av de goda fiskevattnen i fjällträsken upp efter Uman ända upp till Juktån. Bönderna från kustbyarna stannade troligtvis veckovis i de små stugor som byggdes längs stränderna. År 1553 fanns regler för hur detta fiske skulle beskattas. I området fanns lappar som livnärde sig på jakt och fiske. År 1602 rapporterade fogden Carl Unesson att omkring Storuman fanns två lappar, som fiskade i sjön. Den ene hade 40 renar och den andra 35 stycken. I lappmarken fanns totalt 192 invånare, som tillsammans hade 566 renar.

I syfte att driva på kolonisationen sattes en expidition ihop som 1671 reste från Umeå upp till Storuman där de vek av ner mot Öreälvens källområden. Som ett resultat av detta utfärdades det så kallade “lappmarksplakatet” som innebar att nybyggare som flyttar in får “15 års förskoning för alle de skatter och utlagor, evad namn de hava kunna” samt frihet från knektutskrivning.

Den fasta bebyggelsen inom Umeå lappmark inleddes med att Johan Philipsson Hilduinen, med hustru och fyra barn, började bryta bygd vid Örträsket år 1678. Dessförinnan fanns i södra Lappland en enda nybyggare, nämligen finnen Nils Andersson i Gafsele som kommit dit 1674. Johan Philipsson-Hilduinen som ursprungligen kom från Finland hade varit i Sverige i kanske 30 år innan han kom till Örträsk. Enligt uppgifter i gamla handlingar var han bosatt i Falun, vid Stora Kopparberget omkring 1645. Samuel, den älste sonen, övertog snart faderns nybygge och de två andra sönerna Johan och Erik tog upp egna nybyggen 1678 samt 1679. Hilduinens fullvuxna ungdomar blev bekanta med finska ungdomar i Agnäs som de kom att gifta sig med. Bönderna vid kusten ogillade att nybyggarna i Lappmarken befriats från militärtjänst och en natt tog tre karlar sig in i Johans hus för att föra honom till Umeå. Johan lyckades dock bli befriad från exercisen.