Dödens vinter i Lappmarken

Lappmarkssocknarna Arjeplog och Arvidsjaur tillhörde den del av Sverige som drabbades allra hårdast av spanska sjukan. Lokalhistorikern Lennart Öhman berättar om fruktansvärda umbäranden i sin hembygd.

År 1918 kom spanska sjukan till Sverige och sensommaren året därpå förklarade Medicinalstyrelsen att influensaepidemin ”nu äntligen var över”. Men det var inte sant. I norra Sverige, i Lappmarken, gick man till mötes en vinter som sent skulle glömmas.

Fortfarande, hundra år senare, pratar man om den. Man minns sina äldre släktingars berättelser om hur ”de stöp”, den ene efter den andre, och hur sjukdomsoffren kastade upp blod i dödsstunden. Ingen fanns som kunde göra rent efter dem. Många var i sina bästa år, unga, konditionsstarka och levnadsglada. För dem blev dödskampen oftast utdragen och mycket plågsam.

Spanskan spreds längs järnvägen
Redan 1918 och 1919 hade spanskan brutit ut två gånger om i trakten. Sjukdomen hade spridits längs Norra stambanan – närmaste järnvägsknut var Jörn. Därifrån var det inte långt till byn Glommersträsk inom Arvidsjaur.

Föreståndaren för den relativt nyöppnade Konsumbutiken i Arvidsjaur, Axel S, var den som i folkmun fick skulden för att först ha fört smittan till mellersta Lappland efter ett besök i Stockholm 1918. Det gällde ofta att hitta en syndabock som man kunde skylla på.

75 procent sjuka i Arvidsjaur
När så sjukdomen kom tillbaka en tredje gång, vintern 1920, så gjorde den alltså det med än större kraft. Sjukvårdsförhållandena var erbarmliga i glesbygden i Arvidsjaur och Arjeplog, där stora delar av befolkningen dessutom var kraftigt undernärd efter första världskriget. I flera byar insjuknade nära nog alla.

Marknadsmåndagen den 9 februari 1920, mitt i en kall och snörik vinter då solen knappt visat sig, bröt helvetet lös i Arvidsjaur. Spanskan började skoningslöst att meja ner befolkningen och det skulle leda till att 75 procent av invånarna på orten under några veckor insjuknade.

Samma måndag inträffade ett mord i Bonnstaden, den del av kyrkbyn i Arvidsjaur där socknens landsbygdsinvånare enligt gammal sedvänja trängde ihop sig och bodde under usla sanitära förhållanden under marknaden. En förvirrad man skar halsen av sin hustru inför flera av barnen. Dådet upprörde folket och mordet blev en kuslig, symbolisk upptakt till allt det onda som följde.

Bröt ut på marknaden i Arjeplog
Helgen efteråt var det marknad i Arjeplog. Till marknaden kom framförallt borgarna i Piteå med sina varor för att göra affärer. Flera borgare kom med ett stort antal hästekipage. Det var borgarna och deras unga körsvenner som denna gång blev beskyllda för att ha fört smittan först till Arvidsjaur och sedan till Arjeplog. Märkligt nog kan man i dödböckerna inte se att dessa kustbor själva drabbades.

Sixten Hemmingsson, som vikarierade som provinsialläkare i Arjeplog 1921 och som var den som fick skriva ämbetsrapporten för år 1920 hade andra förklaringar till utbrottet. Han skrev att “stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”.

Timmerkörarna blev dödssjuka
Under marknaden gjorde timmerkörarna upp de överlevnadsviktiga kontrakten med de mäktiga skogsinspektorerna. Skogsarbetarna passade samtidigt på att köpa behövlig utrustning, men framförallt försåg de sig med mat som skulle räcka månadsvis. Avverkningarna brukade ofta pågå tills det blev töväder i april månad.

Efter kontraktsskrivningen spreds de ut, denna vinter framförallt norrut mot Piteälven och ödemarken. Men många timmerkörare kom inte fram till avverkningsställena – dödssjuka återvände de. På kort tid insjuknade 600 av Arjeplogs drygt tre tusen invånare. Skogsarbetet inställdes.

Den 19 februari 1920 skrev Piteå-Tidningen att i ”Arjeplog härjar epidemin. I denna avlägsna bygd finnes för närvarande ingen läkare och icke heller någon medicin”. Närmaste apotek fanns i Arvidsjaur, nio mil bort. Det skrevs, att ”i sinom tid” erhölls därifrån ”pulver i ringa antal”. Pulvret var sannolikt acetylsalicylsyra, febernedsättande och smärtstillande. Normal leveranstid var minst fem, sex dagar, ofta längre.

Medicintransport i väglöst land
Arjeplog var på den tiden i stort sett ett väglöst land. Långt ute, i avlägsna fjällkojor och kåtor, låg svårt sjuka. Henning Nilsson, som jobbade på Kooperativa (Konsum) i Arjeplog och som därför hade fått smeknamnet ”Koopera-Nisse” var en av få friska och fick därför i februari 1920 order, mot sin vilja, av landsfiskalen Henrik Svenonius att stänga butiken och ge sig ut på skidor för att bistå de sjuka i Norra Bergnäsområdet.

Samtidigt pågick ett ihållande svårt snöoväder. De smala enkla forvägarna som normalt var primitivt hästplogade fick driva igen, eftersom även plogansvariga insjuknade. Snön hade tornat upp sig till meterhöga drivor när Henning Nilsson gav sig av med medicin. Medicinen ja, det var framförallt konjak, hela 15 flaskor om 1,5 kilo fanns med i packningen. Henning hade även med sig ombyteskläder, mat, varm dryck, skidvalla, reservremmar och yxa.

När Henning skidat ungefär halvvägs mötte han en hästskjuts, en käppskrinda med nio lik i hölasset, på väg till likboden i kyrkbyn Arjeplog. Alla som hade bott i skogsarbetarkojan Stor-Mattaurkojan hade dött i spanskan. De nio döda männen hade alla stelnade, plågade ansiktsuttryck. De hade bara underkläderna på sig och var skäggiga och förvridet stelfrusna.

Hela familjen utslagen
Efter Hennings mödosamma skidtur fick Haldor Vesterlund från Skeut, även han en av få friska, ta vid budkavlen och skida vidare med medicinförrådet. När han kom till byn Gallaur fann han att alla i familjen Svello låg sjuka, alla mycket illa däran. Föräldrarna Nils och Maria låg avdomnade i en utdragssoffa i köket, sonen Ragnar orkeslös i en annan soffa och dottern Olga på en enkel madrass på köksgolvet. Det var isande kallt, ingen eld i spisen.

Allt hade förfallit, ingen hade orkat med någonting. Från ladugården hördes svaga råmanden. Haldor tände elden i köksspisen och tog därefter hand om de hungriga, törstiga och lidande djuren i ladugården. Han lyckades få mjölk ur en av korna, värmde den och blandade i medicinen. Nittonårige Ragnar var så illa däran att han inte ens orkade dricka den.

Han, liksom mamman Maria Mårtensson, avled kort tid senare. Scenen var inte ovanlig. Spanska sjukan gick hårdast fram bland de som bodde i enkla primitiva kojor i obygden. Det fanns familjer där bägge föräldrarna dog och barnen sedan svalt ihjäl.

Tog tid innan man förstod läget
Det dröjde länge innan de lokalt ansvariga agerade och ännu längre innan hjälpande insatser från centralt håll kunde organiseras. En orsak var att det var oerhört svårt att få kunskap om läget i obygden eftersom telefon ofta saknades och förbindelserna i övrigt var minimala. Lägg därtill att många av de styrande själva låg till sängs svårt sjuka.

I Arvidsjaur och på andra orter tog likkistorna snabbt slut. Snickaren Frans Hedström hörde till dem som fick slita dygnet runt. Hos honom stod alltid en varm tjärpyts framme. Han inhalerade ångorna och det har påståtts att han kanske därför klarade sig. Hans fru Josefina var sömmerska och även hon hade fullt upp. Det gällde att hinna med alla beställningar på svepningar som kom in.

Massgrav i Arjeplog
För dödgrävarna blev situationen övermäktig. Enbart med enkel spade, spett och korp skulle man ta sig igenom den tjocka tjälen. Det var omöjligt att hinna med att iordningställa gravar åt var och en. Därför beslöt man i Arjeplog att ordna en massgrav där 51 döda begravdes på samma dag. Det blev en lång dag. Först sent på påskdagens kväll hade dödgrävaren fått ned alla kistor i massgraven. Det samlades in medel till en minnessten över offren, framförallt prästen Axel Calleberg såg till att detta skedde.

När utbrottet var över kunde dödssiffran i spanskan för Arjeplogs del under 1920 summeras till 90, motsvarande 2,7 procent av befolkningen. I Arvidsjaur skördade sjukdomen sammanlagt 159 offer, 2,2 procent av befolkningen. De

höga dödstalen ledde till att många barn blev föräldralösa, flera av dessa hamnade på barnhem söderöver eller som fosterbarn i familjer.

Först i samband med spanskans svåra härjningar 1920 insåg de centrala myndigheterna hur dåligt det var ställt med sjukvården på många platser i norr. Man kan därför tacka spanskan för att nya, för den tiden moderna sjukstugor uppfördes i Arvidsjaur och Arjeplog. Det var viktiga händelser, både landshövdingen och biskopen deltog på båda platserna vid invigningarna hösten 1924.

Källa: Släkthistoria 1/2018, Skriven av Lennart Ohman30 mars 2020