82- ÅRIG KÄRNGUMMA LÄNGTAR TILL FJÄLLEN NÄR DET VÅRAS…

1956 steg 82-åriga Karolina Långdahl f. 1874-06-24 Norra Bergnäs Arjeplog av vid Skinnskattebergs järnvägsstation för att hälsa på sina barn som är bosatta i samhället. Karolina kom från Lapplands vildmarker. Det var inte första gången Karolina åkte tåg, men många gånger har hon inte anlitat detta fortskaffningsmedel. Karolina reste med tåg första gången när hon var 75 år. Visst är det roligt att ha fått vara här nere och sett att barnen har det bra, säjer Karolina, men nu börjar hemlängtan göra sig gällande. När jag ser hur grönskan börjar spira här vill jag hem och se våra fjällbjörkar knoppas och höra bäckarnas porlande. Endast i fjällvärlden går det att känna sig riktigt tillfreds vad än ett modernt samhälle har att bjuda på. Man förstår henne..

Friheta har döm int.. – Int kun en fäll tro att ens barn skull få bo så fint. Tänka sej, att int` behöva bära in vatten, int`behöv hugga och bära in ve å ändå ha varmt i stuga och ha handelsboa inpå knuten. De ä ana än en ann vare van vi.. Men de är ju tur att de int behöver hae på de vise. Men se friheta vi hatt den har döm int. Medan de pigga ögonen vaksamt iakttar allt som sker kring henne berättar Karolina: hon är född och upplevde sin ungdom i en liten lappby med fem familjer fem mil norr om Arjeplog. Fadern hade där ett litet jordbruk. Det gav alls inte tillräckligt för livets uppehälle utan man livnärde sig till största delen på jakt och fiske.

När man skall leva härpå blir det inte lika angenämnt som odla det som hobby. Jakten sköttes av männen medan kvinnorna ofta fick vittja fiskredskapen. Karolina var inte gammal när det kom på hennes lott att varannan dag vittja ett 20-tal nät. När det var kallt hade hon en hink med glödande kol med sig. Det var tvunget för händerna blev fort stelfrusna i det iskalla vattnet. Karolina har upplevt mycket uppe i ödemarken, bl.a höll hon på skidor en gång undan för sju hungriga vargar medan hennes små barn väntade i stugan på mor. Varg har hon stått öga mot öga med så dessa bestar är inga främlingar för henne.

Hemvävda kläder…. Vildmarksflickans kläder fick inte ta sikte på att följa modet. Viktigaste var att klä sig praktiskt. Ett tjugotal får fanns på gården och de gav ull till präktiga hemvävda kläder som var slitstarka och skyddade mot kylan. På fötterna hade man hemmasydda renskinnsskor. Så utrustad gick det att möta vildmarkens strapatser. Huset var timrat och mellan stockarna hade man diktat med mossa. Färg och tapeter på väggarna var okänd lyx. Det var ingen ovanlighet att det kunde vara snö i de väggfasta sängarna när man vaknade på morgonen. När man har fem mil fågelvägen genom rena ödemarken till närmaste affär gäller det att inte glömma något vid inköpen.

Trots vältränade människor, vana vid marscher, tog dessa färder ofta fyra dagar i anspråk. Hemfärden med de tunga packningarna var mycket mödosamma. Karolina har vid ett tillfälle burit en packning på 38 kilo i åtta mil. Under de sista milen var ryggen full av sår. Den gången var det särskilt skönt att nå hemmet och få lägga av bördan. Karolina var närmare 60 år innan hon fick se den första bilen, det var givetvis en stor upplevelse. Men det var ingenting mot den första tågresan. Att åka tåg är nästan det allra roligaste jag vet, säger Karolina. Men även i hennes vildmark håller en ny tid på att tränga in. Vägar byggs, affärer kommer till och el-strömmen ger ljus i byarna. Men det är Karolina glad för och förstår till fullo dess värde. Något av den gamla friheten hoppas hon skall få bli kvar..

Källa: Urklipp, Nedtecknat av Margaretha Winnberg 2 augusti 1999

327 visningar
Print Friendly, PDF & Email
Share this!

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enter Captcha Here : *

Reload Image

Visa
Göm