Kyrkböckernas uppkomst

De äldsta kända förteckningarna över en befolkning uppkom redan under romarriket, vilket gjordes genom muntlig självdeklaration vart fjärde eller femte år inför censorer. Dessa uppgifter antecknades i mantals- och skattelängder. Under romarriket fördes även mönsterrullor över värnpliktiga.

Med det romerska civilregistraturet som förebild började sedemera den kristna kyrkan att registrera församlingsmedlemmar redan från 200-talet. Denna registrering blev dock inte långvarig utan kom snart att upphöra.

Under medeltiden började folkbokföring att tas upp igen, och den äldsta kyrkoboken som finns bevarad till vår tid är från Givry i östra Frankrike, det är en förteckning över begravna 1334. Det är sällsynt i Europa med kyrkoböcker före 1500-talet. År 1497 presenterade kardinalen Francisco Ximénez de Cisneros ett dopregister i Toledo, Spanien, vilket kom att bli en modell för den registrering som katolska kyrkan kom att införa i resten av Europa. År 1563 vid den tridentinska kyrkomötet ålades alla präster att föra dop- och vigselregister, vilken var en del av motreformationen.

Prästerna kom att med hjälp av länsman och kyrkans sexmän att upprätta mantalslängder upptagande alla män mellan 15 och 60 år som övergavs till utskrivningskommissarierna för att få folk till soldater. Antagligen har prästerna därför haft viss koll och anteckningar om befolkningen i socknarna under medeltiden fram till 1600-talet, dessa finns dock inte bevarade.

Något som är mer säkert är att de medeltida prästerna förde böcker över ekonomin i socknarna, inklusive gåvor och fester som skulle hållas till minne av enskilda kyrkors välgörare. Första gången dessa böcker omnämns och att sådana register skall hållas är i 1571 års kyrkoordning.

I Sverige kom de första kyrkböckerna först på 1600-talet och då på privat initiativ av biskopar och präster. Ärkebiskopen Olaus Martini förmanade år 1608 under ett prästmöte att föra bok över alla barndop, vigslar, trolovningar och register “opå alt annat, som wårdar någott”. Den första föreskriften om husförhörslängd och kyrkobokföring i Sverige utfärdades för Västerås stift av Johannes Rudbeckius under 1620-talet vilket ledde till att man i Västmanland och Dalarna kan följa husförhörslängder ända från 1620-talet, något som kom att bli mer allmänt i resten av Sverige först många gånger efter år 1750. Den äldsta svenska kyrkoboken är en dödbok för Helga Trefaldighets församling i Uppsala 1608-1615.