Lappar och trolldom

Lapparna hörde till ett kristet rike, fortforo de länge att vara hedningar. Deras avgudar, »sejtar», som de kallades, voro underligt formade stenar eller trästubbar, som voro helt grovt tillyxade, så att de nätt och jämnt fingo någon liten likhet med en människogestalt. Dessa bilder uppställdes här och där på berg, som lapparna brukade tåga förbi på sina flyttningsfärder, och där offrade de åt dem djur, i synnerhet renar. Bilderna smordes med renens blod, och på offerplatsen lämnade man kvar hornen och benen. Också vid somliga sjöar hade lapparna offerplatser, de kallades då »heliga sjöar».

Lapparna trodde allmänt på trolldom, och bland dem funnos trollkarlar, som ansågos kunna bota sjuka, ta reda på bortkomna renar och spå, vad som skulle hända i framtiden.

Trollkarlen hade en trumma, som var gjord av trä och renskinn. När han ville spå eller bota någon sjuk, slog han med en hammare på trumman och stämde upp en underlig, vild sång. Alla, som voro närvarande, föllo in i sången, och det blev ett förfärligt larm. Om en stund föll trollkarlen i dvala och blev liggande som en död. När han åter vaknade upp, kunde han säga, om den sjuke skulle bli frisk igen, var de bortkomna sakerna voro eller annat, som man sport honom om. Man trodde också, att trollkarlarna med sina hemliga konster kunde skada, vem de ville, människor eller djur, och de voro därför mycket fruktade.

Ur: Natur och arbetsliv i svenska bygder / II. Norrland /