Rackaren – Bödelns dräng

Rackaren var bödelns dräng. Han ställde avrättningsplatsen i ordning inför förrättningen, plockade ned de döda som hängts och steglats och grävde ned dem i galgbacken samt begravde självmördare i skogen. Om brottet ansågs skamligare kunde han även utdela vissa kroppsstraff.

Rackaren användes även för att slakta och flå hästar samt avliva katter och hundar (därav uttrycket flåbuse). Att rackaren fick slå ihjäl (slakta) hästar hänger samman med att hästen i förkristen tid var helig, något som levt kvar så till vida att ingen slaktare ville åta sig detta arbete. En slaktad häst begravdes eller fick bli liggande eftersom ingen vågade äta köttet.

Rackaren var ofta också den som körde bort stadens avfall på nätterna. Därav ett annat av rackarens många öknamn: nattman, vilket syftade på tidpunkten då avfallshanteringen (eller avlivandet av djur) skulle utföras. Ibland tjänstgjorde han även som sotare.

Enligt en Kunglig förordning av den 7 / 11 1760 skulle rackare ha betalt för sitt arbete efter en viss taxa.

Föra dött djur ur ladugård 1 Daler smt
Flå och nergräva djuret 5 “”
Flå kalv, får, hund, svin eller katt 2 “” 12 sk.
Rensa avträde och nergräva i åkern 1 “” 12 sk.
Smt = silvermynt
Sk. = skilling

Denna förordning medförde att rackarna visserligen var fattig men dock levde bättre än torpare och backstugusittare. Även bödeln kallades ibland rackare, men han hade en högre ställning. I en lag 1736 förbjöds allmogen använda rackarnamnet på honom. Det kunde leda till åtal och böter. I stället skulle han kallas mästerman. Även bödeln dömdes till sitt “yrke” i stället för undergå dödsstraff. Även bödelns arbete betalades efter en bestämd taxa.

Halshuggning 5 Daler
Handens avhuggande 2 “”
Rådbråkande o halshuggning med parterande
och stegling på hjul eller påle 15 “”
Halshuggning och brännande på bål 10 “”
Upphängning i galge 8 “”
Kåk- och hudstrykning 3 “”
Fördrivande ur stad/härad 2 “”
Knipande med tång 2 “”
Brännmärkning i panna/ på rygg med
häradets vapen. 2 “”
Tungans avskärande 5 “”
Öronens avskärande 2 “”

Dessutom ålåg det bödeln eller hans drängar att prygla dårarna i dårhuset och att hantera spöna vid spöslitning vid påle.

Soldater eller ynglingar som inte ville gå ut i krig kunde frivilligt ge sig i tjänst hos rackaren. Sedan ville ju ingen umgås med honom.

I en förordning av den 3 nov 1773 stadgades att “sådan soldat skall fasttagas och slita 15 par spön, därefter sändas till arbete på fästning på behaglig tid”, vilket oftast innebar livstidsstraff.

 Även för rackarens begravning fanns en förordning av 1729.
Han skulle begravas som en ärelös, på de ärelösas plats norr om kyrkan. Begravningen skulle ske i tysthet och under mörka kvällen, bara i närvaro av dem “som hade något att uträtta”. Alla ceremonier som procession, klockringning och likvagn var förbjudna. Kroppen kunde också sändas till anatomisalarna vid universiteten i Uppsala och Lund.

 Det fanns två institutioner i Sverige, där rackardrängar och rackarbarn kunde få arbete. Det var Falu koppargruva och Sala silvergruva, där rackarfolket hade egna orter, avskilda från de andra arbetarna. Där slaktade de hästar och åt köttet. Falukorven lär ha uppkommit därifrån.

Under senare delen av 1800-talet övertogs en del av rackarens arbete bl.a. kastrering och hästslakt av tattarna, som också följdriktigt blev dåligt hållna. Hästkött åts i slutet av 1800-talet, men det skedde i tysthet.

Källor: Wikipedia, Trollhättebygdens Släktforskare Tidningen Nr. 2/1995

4 738 visningar
Print Friendly, PDF & Email
Please follow and like us:
error
fb-share-icon
Share this!

Lägg till en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enter Captcha Here : *

Reload Image

This site uses User Verification plugin to reduce spam. See how your comment data is processed.
Visa
Göm
error: Content is protected !!