Den första större utvandringen från Västerbotten

Den första större utvandringen från Västerbotten antecknar vi först på 1860- och 1870-talen och om en verklig massutvandring kan vi inte tala förrän på 1880-talet, då över 2.000 personer emigrerar.

Årtiondets högsta siffra får vi redan 1882 med 384 emigranter. Som på andra håll. i Nordsverige kulminerar sedan 1800-talsutvandringen 1892—93, då 512 respektive 712 personer emigrerar. Märkligt nog dröjer det länge innan myndigheterna blir observanta på — eller kanske hellre vill erkänna — att amerikaemigrationen blivit en massföreteelse.

För perioden 1881—85 skriver landshövdingen i sin femårsberättelse: »Utflyttningen till utrikes ort har varit ringa och särskilt har emigrationslusten till Amerika varit särdeles obefintlig.» Och i sin rapport för femårsperioden 1891—95, då nära 2.000 personer utvandrat från länet, skriver landshövdingen helt frankt: »Emigration från länet förekommer dock endast i ringa skala.»

De tidiga emigranterna reste till Amerika på segelfartyg och överfarten var lång och farofylld. När massutvandringen från Västerbotten kom igång på 1800-talet, hade ångbåtarna sedan länge gjort amerikaresan både bekvämare och snabbare. Myndigheterna hade nu också utfärdat bestämmelser om utvandrarfartygens beskaffenhet och komforten ombord. Hur en resa från Västerbotten till Mellanvästern gick till i slutet av 1800-talet har bonden och lanthandlaren Jonas Åström (f. 1825) i Ånäset, Degerfors, berättat i sin dagbok. Dagboken är citerad av Alfred Zingmark i dennes bok om SpinnelAnnas släkt.

När Åströms son, Jonas Ambrosius, utvandrade i juli 1888, följde fadern med för att hälsa på släkt och vänner i Amerika. För degerforsemigranterna var det naturligt att resa över Göteborg; lappmarksemigranterna föredrog i allmänhet att resa över Norge. Far och son Åström åkte först med häst den sex mil långa vägen från Ånäset till Umeå. Därifrån for de med kustbåten till Stockholm och sedan med tåg till Göteborg. Passagerarfartyget Romeo
tog dem från Göteborg till Hull i England, varifrån de efter fem timmars järnvägsresa anlände till Liverpool, den stora engelska utvandrarhamnen.

Den 21 juli började så atlantresan. överfarten till New York tog vid denna tid endast åtta dagar men kunde, som dagboken avslöjar, ändå vara nog så strapatsrik med svår sjösjuka och dödsfall ombord.

Den inledningsvis påpekade starka fördröjningen av västerbottensutvandringen framgår av att den är som starkast 1901—1910 (över 5.000 emigranter), medan utvandringen från riket når sitt maximum redan 1879—1893. 1903 uppvisar västerbottensutvandringen sin överhuvudtaget högsta notering med 796 emigranter.

Landshövdingen tvingas nu också erkänna att u tvandringen är en realitet. I femårsberättelsen 1901— 1905 skriver han: »I fråga om emigrationen, så har densamma varit ganska avsevärd, särskilt under åren 1903, 1904 och 1905. Det har ej sällan hänt att hela familjer begivit sig till främmande världsdelar, företrädesvis Amerika. Närmaste anledningen till den stora utvandringen synes hava varit de under flera av periodens år felslagna skördarna samt tunga skattebördor, vilket särskilt gäller lappmarken, varifrån stora skaror utvandrat under perioden.» Även kring 1910 hände det också ibland att emigrationen greps till som tillhygge i den lokala politiska debatten. Den nye frisinnade ledamoten av Umeå stadsfullmäktige, Gustav Rosén, menade i en motion i januari 1911 att befolkningens dåliga försörjningsläge gjorde att utvandringen ökade »för varje vecka».

Den tidiga svenska massutvandringen var en utpräglad familjeutvandring. Redan på 1880-talet dominerades emellertid utvandringen till Amerika av ensamutvandrande ogifta män och kvinnor. Västerbotten karakteriseras emellertid av att familjeutvandringen ännu på 1880- och 1890-talen var mycket stark. Ännu på 1920-talet är utvandringen från Västerbotten betydande, med över 2.000 emigranter.

En egenhet med den sena amerikaemigrationen från länet, som domineras av män som ej sällan återvänder efter några år, är att den kulminerar först 1928, medan 1920-talsemigrationen från riket når sin topp 1923. Förklaringen till denna skillnad ligger i att några sågverksnedläggningar i bl.a.. Byske lockade emigranter till USA och Kanada just 1928, året innan världsdepressionen slutgiltigt satte stopp för amerikaemigrationen och förvandlade Sverige till det invandrarland det sedan dess varit.

Källa: Västerbotten 1987:1 Emigrationen