Olof Fredrik Winnbergs falsarier

Stadens kriminalkrönika var mycket blygsam. Desto hårdare fall slaget, när nyheten om Fredrik Winnbergs falsarier spreds över stad och land. Att de kunnat fortgå så länge som fallet blev kan bara förklaras mot bakgrunden av den gammaldags värld av heder och redlighet som Folkbanken eljest hade sin varelse i. Styrelse, direktion, revisorer – alla stod lika lamslagna inför skickligheten och förslagenheten i kamrerns manipulationer.

Min far var under sin egen kamrerstid pulpetkamrat med dåvarande bokhållare Winnberg och lärde sig sätta stort värde på hans duglighet, snabbhet och arbetskraft. De tycktes bägge ha samma inställning till banken: den skulle gå före allting annat, familjeliv och semester, lust och lek. Vid års- och kvartalsskiftena satte de till natt efter natt, och när under förra världskriget de sena flanörerna på Storgatan såg lampan brinna över den raderande Winnbergs arbetsplats långt in på nätterna, fann de ingenting misstänkt i detta. Vid den tidpunkten hade Gusta stenförädlingsverk kommit inom bankens intresses far och föresatsen att göra denna anläggning till ett mönsterföretag i sin art tog Winnberg helt i sitt våld, besatte honom som en fix ide, på vilken han offrade hela sin kapacitet, men tyvärr även sin heder och bankens soliditet.

Ett citat ur DN i november 1921 visar den uppmärksamhet som svindlerierna väckte på riksplanet: “2½ miljoner kronor försnillades av ett 30-tal banktjänstemän i landet under de senaste sex-sju åren. – att jämföra med underslevsskandalen i Jämtlands Folkbank. Kamrer Winnberg som under de sju år han ostört manipulerat i Folkbanken stoppat 2′ /2 miljoner kronor av jämtlänningarnas surt förvärvade slantar i sina fickor har alltså ensam plundrat sin bank på ungefär en miljon kronor mer än 30 andra banktjänstemän under lika lång tid Detta visar hur enastående i det svenska bankväsendets historia Östersundsskandalen i själva verket är.”

Winnberg hade bestulit banken på cirka 2,6 miljoner kronor, i dagens penningvärde cirka 45 miljoner kronor.2 De tekniska och praktiska detaljerna i Winnbergs verksamhet överlåter jag åt andra, kanske mer ekonomiskt fullfjädrade än jag, att utforska. Den detalj i det enorma eko-brottet som av personliga skäl står mig närmare handlar om den villa som ömsevis kallas “Stenbrottet” eller den “Winnbergska gåtan”, huset på Återvändsgränd 4.3

Redan samma vecka som brottet upptäckts kommenterade lokalpressen
Winnbergs investering i byggnaden som till exempel ÖP 23 november 1921:
“Hur har pengarna använts?” vidare lär den villa han byggt och som är utsökt och dyrbar i alla detaljer ha
slukat omkring 200 000 kronor. “

Några dagar senare vet tidningen att berätta:
“Kamrer Winnberg har länge varit misstänkt. Man och man emellan har man frågat: var tar han pengarna? När han så började och genomförde byggandet av den utsökt eleganta och moderna villan döptes denna nästan genast av folkhumorntill äen Winnbergska gåtan’. “

Näsströms artikel uppmärksammar också villabygget men relaterar projektet till Winnbergs passion för Gusta-sten: “Han byggde sig en villa där naturligtvis Gusta-marmorn kom till riklig användning i fasaden (jag vill minnas att den i folkmun kallades ‘Stenbrottet’ – redan innan avslöjandet gav namnet dess ohyggliga dubbelhet). ”

Olof Fredrik Winnbergs antavla

Källa: Gustaf Näsströms artikel – Gamla Östersunds Årsskrift 2003 sid 30-31