Nybyggaren Sjul

Nybyggaren Sjul, som i mitten av 1700-talet kommer vandrande genom skogarna för att söka sig ett lämpligt ställe, där han kan slå sig ned. Mannen går före och ler en ko, hustrun följer tätt efter. Båda ha rätt tunga bördor på ryggen. Allt deras lösöre för de nämligen med sig. Mannen har en yxa, några nät och en lodbössa samt några andra småsaker i sin mesbörda. Hustrun har en gryta, ett par träskålar, träskedar och diverse husgeråd i en skinnsäck på ryggen. När de kom till en kulle söder om Bäsksjön, band’ han kon i ett träd och så gick han ned till sjön för att se efter, om det fanns gott om fisk där. För en nybyggare var nämligen tillgången till fisk en viktig förutsättning för, att det skulle gå an att ta upp ett nybygge.

Sjul hade endast en mycket enkel metkrok med sig, när han gick ned till Bäsksjön. När han kom ned till sjön gick han ut på en udde och metade med sitt metspö, som han skar av en lång smäcker björk. Han fick ett helt knippe mörtar och flera stora abborrar. Nu var Sjul nöjd. Här gick det nog leva, då det gick så bra att fiska. Här skulle han slå sig ned. På återvägen till den plåts, där han lämnat hustrun och kon tittade han efter ett lämpligt gårdsställe. Ett sådant fann han också på en kulle cirka en kilometer från sjön, på den plats där Svensson nu har sin gård. När Sjul kom fram till gumman sade han: “Nu har jag hittat Bäst-sjön. Här ska vi slå oss ned”. På detta sätt fick sjön namnet Bäsksjön och byn samma namn.

Nu började Sjul arbetet för det nya hemmet. En enkel jordkoja gjordes för kon och själv bodde de under en gran, medan han gjorde en enkel bostad åt sig och sin hustru. Det var en liten låg fyrknytt stuga med torvtak och en skorsten av sten. Det var ett drygt arbete för dessa makar, att under sommaren bygga upp bostad åt både sig och kon, samtidigt som de från myrfläckarna omkring skaffade vinterfoder åt kon, men varje dag måste de vara nere vid sjön och Ilägga ut näten och vittja dem.

För att få omväxling i fiskdieten, satte de ut snaror åt gråfågel, så kallade de med ett gemensamt namn orrar och tjädrar. Trots att de endast hade snaror av lintråd, som var ganska besvärlig att gillra upp, fick de nästan dagligen någon fågelstek. Det lyckades bra för Sjul och hans hustru. De bodde kvar hela sitt liv i Bäsksjö och deras barn bosatte sig sedan där. Nu har byn växt ut så att den är en av de största i socknen.

Ungefär på detta sätt gick det till när alla de andra byarna upptogs i lappmarken. Under sommaren kom nybyggaren och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka sig en lämplig plats för ett nybygge. I repet ledde han sin ko, och ett eller ett par barn var ibland med. Första sommaren fick de vanligen i likhet med Sjul bo under en gran.

Det gick inte lika bra för alla att finna en bra plats, där de kunde slå sig ned och trivas hela livet. Det fanns nybyggare, vilka börjat på icke mindre än femton platser, innan de slutligen funnit en plats, som de gillat.

Källa: Glimtar från nybyggarlivet i Lappland.