Sannaren förtidskyrka och Klockvallen

»Det har varit en gammal sam här i socknen, att det skall ha funnits en kyrka på norra sidan vid östra ändan av sjön Sannaren.» Så började Hans Hansson från Storjola (född 1852) sin berättelse och meddelade sedan i sak följande:

Far min köpte nybyggesplats i Storjola av lappen Lars Jonsson. Egentligen köpte han bara de hus, som lappen hade uppfört där, för det var kronan, som rådde om jorden. Lappen hade sitt skatteland här och drev renskötsel, men han började också bygga sig en gård och tänkte väl syna in ett nybygge åt sig, fast det inte blev utav. Far fick överta husen, och sen skaffade han sig papper på nybygget. Far talade om, att då han kom till Storjola, var det på det där »råmme» (boplatsen) vid Sannaren en ganska stor öppen slätt, som föreföll att vara avröjd långt tillbaka i tiden. På den öppna planen fanns en stenläggning, som om där i forna tider skulle ha stått ett ganska stort hus. Man har trott, att denna tomtning skulle vara efter den omtalade förtidskyrkan.

Nu har där växt upp så mycken skog på platsen, att det är nästan oframkomligt, och det går inte att se någonting efter de där gamla märkena på marken. En gammal lapp skall en gång ha skjutit på en järpe där vid vallen. Då skottet small, trillade fågeln ned ur trädet, och det klang till, som hade kulan träffat ett ljudande metallföremål. Lappen vågade inte gå fram och hämta järpen, för han trodde, att den var förtrollad — att klockan till den länge sedan nedruttnade kyrkan uppträtt i fågelns skepnad.

I anledning av den händelsen har platsen blivit kallad Klockvallen. Det var Olov Jakobsson i Härbärgsdalen som först kom upp med det namnet. Olov Jakobsson var berömd »visman» och skicklig »doktor» på både folk och fä. Han levde och var i sin fulla kraft, långt sedan jag blev bonde. Jag anlitade honom själv många gånger. Det är inte längre sedan. — Så långt Hans Hansson.

Även av andra har författaren redan i sin barndom hört talas om kyrkan vid Sannaren och om en forntida, talrik, bofast befolkning i trakten. Det var digerdöden, har man sagt, som gjorde hela nejden till vildmark igen, i det att den tog död på varenda människa. Dessa »sagor» kunna naturligen ej vara synnerligen gamla, så vida de ej äro lån från traktens lapska befolkning. De lokala förhållandena inbjuda emellertid till en annan, enklare och antagligare förklaring.

Den omtalade öppna gläntan eller vallen inne i skogen kan icke hava varit en för flera hundra år sedan avröjd plats. Lämnas en sådan alldeles åt sig själv, dröjer det inte många årtionden, förrän den är helt överväxt med ungbjörk, som sedan helt eller delvis förkväves av gran, om platsen, som i detta fall, har skyddat läge. Denna glänta i skogen torde ingenting annat ha varit än platsen efter ett gammalt övergivet rengärde. Sådana bete sig
i återväxthänseende på ett helt annat sätt än både röjd äng och odlad eller bruten vall. På grund av den starka gödslingen i rengärdet blir dess mark, då den lämnas i fred, ytterst ymnigt örtoch gräsbeväxt under många år framåt i tiden.

Under en följd av år trivas endast syror (Rumex) på platsen, därför att marken är så urinmättad. Sedan rycka gräsen in, och det blir en höväxt, vartill man knappast får se maken på odlad jord i fjälltrakterna. Dels genom att jorden i sig själv är så fet, och dels genom att gräsgrödorna inte bortföras utan få ruttna ned år efter år, komma gräsen att behärska platsen så länge, att stängslet hunnit totalt förintas, innan buskar och träd kunna få ned sina frön och vinna fotfäste; men sedan detta väl skett, frodas de så mycket bättre. Det var ju också detta som i sinom tid skedde å den s.k. Klockvallen.

UR: BEBYGGELSE OCH FOLKLIV I DET GAMLA FROSTVIKEN