Kring några släkter i Arjeplog Einar Wallqvist

Under min första tid i Arjeplog- för mer än fyrtio år sedan- fick jag då och då patienter med för mig oförklarliga buksmärtor, förlamningar och förvirringar. Man kände i socknen väl till denna mystiska sjukdom, ibland snabbförlöpande, ibland smygande. Man kallade den ” släktsjukan” eller ” tolvmanssjukan” enär den hade uppträtt med många fall i Tolvmansgården i Kasker. Sjukdomen, porfyri, blev så småningom klarlagd och kan nu botas och är inte längre samma gissel som den en gång var för sockenborna. Den visade sig vara en ärftlig åkomma, och det gällde därför att försöka finna vilken släkt den följde.

Efter många trevande försök, många sammanställningar av anteckningar ur kyrkböcker- som då förvarades i Arjeplogs prästgård och icke ännu hade sänts ned till landsarkivet i Härnösand – lyckades jag till slut visa upp att det var i släkten Lestadius-Lestander och dess olika förgreningar som den förekom. Det blev en intressant forskning och så småningom var denna stora släkt och dess ättlingar inom socknen och långt därutanför klarlagd.

Vid ett tillfälle höll jag dock på att misslyckas med att få porfyrifallen samlade inom en släkt. En stor grupp syntes stå vid sidan av de andra. Denna härstammade från em man vid namn Jakob i slutet av 1600-talet, vars ättlingar är Holmströmarna i Kurrokveik. Men efter samtal med minnesgoda åldringar tillrättalades saken. Arjeplogs prästgård brann 1867 och då förstördes kyrkboken för åren efter 1826. Nu visade sig att en bonde vid den tiden före den förkomna kyrkboken var gift med en första hustru.

Hon dog emellertid under den anteckninglösa tiden, han gifte om sig och även hans andra hustru dog samma tid. Det var med henne han hade barn som efter 1867 var antecknade och därmed gick det att sammanföra de båda leden av släkten och att samla alla porfyrifallen ” på en hand. ”

Jag kan dock här nämna att det några lappar som har porfyri utan i kyrkböckerna påvisbart samband med Læstadius avkomlingar. Men blodets sammansättning avgörs ju inte helt av anteckningar i kyrkbok. Och ett och annat erotiskt slarv har i alla tider förekommit även i lappmarken trots präster och andra myndigshetspersoners domderande försök att hålla moralen högt, bland annat genom förbud att införa brännvin. Vi får hålla för högst troligt att en och annan lappflickas telning hade porfyriblod i sina ådror. Med efterföljande uppträdande av sjukdomen.

Under detta forskande i kyrkböcker stod det snart klart att Arjeplog förr hade en mycket enhetlig befolkning. Frånsett lapparna, som också är stark sinsemellan besläktade, hörde den ” svenska ” befolkningen i stort till blott några mäns ättlingar.

Barn och barnbarn stannade här uppe, anlade nya gårdar, gifte sig inbördes, och befolkningen blev mycket homogen. Nasa Silvergruva började brytas tidigt på 1600-talet och från några gruvarbetare där härstammar till exempel släkterna Burman och Wallström. I viss mån kommer Zackrisson-Sundström släkten därifrån medan Mattsönerna härrör från Sorsele. Men de två mest kända släkterna från Nasafjällstiden är de prästerliga Fjellström och Lestadius. Från prästhem kommer Sundelinarna, men de är inte kvar i Arjeplog, och Winnbergarna vilka dock inkommit sent 1800-talet.

Den första undersökningen gällde alltså släkten Lestadius-Lestander med dess inom Arjeplog ännu spridda medlemmar. De härstammar alla från kyrkoherden Johan Lestadius i Arjeplog, född 1615. Han var son till bonden Nils Olofsson i Lästa by i Ytterlännes socken i Ångermanland och tog sitt namn efter hemorten. Många av hans ättlingar blev präster och lärde och behöll namnet Lestadius. Medan de som stannade kvar som bönder och praktiska män i Arjeplog tog sig namnet Lestander. En gren av dessa blev klockare, son efter far ända fram till den sista klockaren David Lestander, född 1862 och död först 1932.Tidigare hade klockarna Lestander hemman i Laisvall fyra och en halv mil från kyrkbyn ( där det nu är en känd gruva ).Det störde tydligen inte att denne kyrkans tjänare bodde så avsides.

Någon Lestadius har vi nu inte bosatt i socken men namnet Lestander är däremot mycket vanligt, ja, till och med så vanligt att det funnit det lämpligt att överge sitt fina släktnamn i utbyte mot något modernare, i mitt tycke långt mindre välljudande.

Samtidigt med Johan Lestadius under Nasagruvans tid var kyrkoherde i Arjeplog var Erik Noreus kyrkoherde vid Silbojooks silververk. Han var född 1618 i Nora by i Ångermanland och tog sitt namn efter denna. Han var gift med en dotter till fogden över lappmarkerna Per Amundsson i Klumban vid Piteå som i sin tur var gift med en dotter till Olof Andersson Burman, tillika lappfogde och av den gamla Burmanssläkten. Denne är vitt spridd i övre Norrland och kom till Arjeplog med en gruvarbetare i Nasafjäll. Dennes efterkommande är nu bosatta litet varstans i socken. Men Bur-männerna spriddes också över landet i övrigt. En namnkunning ättling är Margareta Terseria, kallad Stormon i Dalom, anmoder till en lång rad av våra lärde. Kyrkoherde Noreus` barn tog namnet Fjellström. Bland dem och deras ättlingar har vi ett stort antal framstående och lärde män, som betytt mycket för kulturerna i norra Sverige. Icke minst beryktad blev Herr Pehr, efter fadern kyrkoherde i Silbojook. Han ivrade för införande av kristendom i lappmarken och lär ha slagit ihjäl en tredskande lapp och bränt en annan på bål då han inte velat låta omvända sig. De efterkommande har dock lyckligtvis visat sig vara betydligt fridsammare.

Ett flertal av barnen till de första kyrkohedarna Lestadius och Fjellström gifte sig med varandra och från deras äktenskap härstammar en betydande del av gamla bondestammen i Arjeplog.Av Lestandrarna blev utom klockare, länsmänner, bosatta i Bergnäsudden, Kasker och Bougt. På den tiden behövde inte sådana betrodda män ha sin stationsort i själva kyrkbyn utan kunde sitta på sitt hemman långt ut i bygden. Det gjorde till och med gamle länsman Holmström i Bougt som blev 103 år och dog först 1917.

En dotter till kyrkoherde Per Fjellström, Justina, slarvade med en lapp som hette Storzackri. Deras son fick nybygge i Racksund och från honom härstammar alla dessa Per Zackrisson och Zackris Persson och så vidare som bott där och så småningom tog sig namnet Sundström efter det strömmande sundet.. De utgör nu en utbredd storbonde släkt. Även del Fjellströmar blev präster i Arjeplog. Den mest namnkunnige är nog Carl Johan Fjellström som först var officer på Jämtlands fältjägare men sedan blev kyrkoherde i Arjeplog 1823-1853.Enligt vad gamla papper berättar tog han med sig vanor från officerslivet till sitt muntra och gästfria hem i Arjeplogs prästgård.

Men dess bättre även en del vackra möbler som i den mån de är bevarade skall ingå i Arjeplogs samlingar. Hans pastorsadjunkt hette Petrus Lestadius, hav som skrev de berömda journalerna. I Fjellströms hem gästa Hougger, som skrev en reseskildring från sitt besök i Arjeplog och ritade intressanta litografier – som också skall ingå i Arjeplogssamlingarna. På en av dem ser man Petrus Lestadius predikande för lappar på Bartutefjället. En annan gäst var Höckert som i Arjeplog gjorde skisser till sina målningar från fjällvärden, Brudfärd på Hornavan och andra. En av dessa skisser, till den berömda Lappkapellet, Lövskisser till sina målningar från fjällvärlden, Brudfärd på Hornavan och andra.. En av dessa skisser, till den berömda Lappkapellet, Lövmokks kapell, har återkommit från Frankrike till Arjeplogssamlingar.

Många Fjellströmare bor än i Arjeplog, ättlingar både till höger och vänster, En gammal fru som höll mycket på sina prästerliga anor påpekade alltid att namnet Fjellström stavas med e utom av de där till vänster ty de stava med ä! Intressant är att se vilken god kontakt prästfamiljerna i övre Norrland och även norra Finland hade med varandra. Det var mycket vanligt med giftermål inom familjerna och prästerna här hade släktingar litet varstans som hos kyrkoherde Breninsulanus i Luleå, Sjöberg i Åsele, Gran i Nederkalix, Björkman i Kvikkjokk, Hollsten i Luleå och andra, alla verksamma långt bak i tiden.

Det är ytterligare några släkter som har starka grenar i Arjeplogs bondestam. Mathias Ersson, son till en klockare i Sorsele, inflyttade 1795 och gifte sig med Gertrud Lestander. Från honom härstammar de vitt spridda släkterna Mattsson och Davidsson, en del gifta med Wallströmar från Nasafjäll.En annan betydande släkt är Karlbergarna härstammade från den betydande hyttmästaren Abraham Karlberg, verksam under den tid major Stael von Holstein styrde Nasafjäll och byggde sin majorsgård vid Adolfström silvergruva. Abram var son till gruvfogden Karlberg som kom från Vaksala i Uppland.

Hyttmästaren skulle ha varit en drivande karl, för övrigt inte besvärad av de lagliga påbuden vare sig det gällde brännvinsköp eller hästaffärer med Norge. En dag under major Stael von Holstein bortvaro brann också silverhyttan i Adolfström, dock först sedan Karlberg lagt beslag på åtskilligt som fanns där. På så sätt blev den sekretär av ek räddad i vilken majoren förvarade Nasafjälls räkenskaper. Den tillhörde nu samlingarna i Arjeplog. Stael von Holstein var bror till den vittberömda madame Staels man. Jag vill gärna tro att i sekretären har förvarats någon biljett från henne. Ivrigt sökande i lådor och fack har dock inte givit resultat.

Sentida ättlingar till den livaktige hyttmästaren uppvisar emellanåt även de en värdefull aktivitet, dock får man säga av mer lagbundet slag.

Karlberg hade med sina båda hustrur. En Holmströmare från Kurrokveik och en Zackrisdotter från Racksund, 19 barn av vilka ett flertal gifte sig med ovannämnda Mathias Erssons 16 barn. Undra sedan på att det är ett starkt släktskap mellan olika familjerna av stor bondestam i Arjeplog, något både invecklat och roligt att utreda.

Man skulle kanske tro att dessa många släktband, dessa upprepade kusin giften skulle medföra mindre önskvärda försämringar av folkmaterialet, mentala rubbningar och mer. Men frånsett den här nämnda porfyrien föreligger inte något sådant. Visst finns det familjer med anhopning av särdrag men inte mer än vad man kan säga är normalt i en befolkning. Snarare har de kraftfulla och livsdugliga sexton- och sjuttonhundratalskarlar och – kvinnor som orkade med det hårda livet här lämnat efter sig en god avkomma med många resliga män och rejäla moror, överhuvudtaget ett starkt släkte med fast förankring i den lapplänska jorden och god förmåga att förvalta sin hemorts angelägenheter. Sentida och även utbredda släkter är Westerlundarna, Granströmarna och fler. Men nu har, genom stark inflyttning inte minst vid Laisvalls gruva befolkningen omskapats. Socken bebos inte längre till största delen av sinsemellan befrynade grupper, den lapska och den ” svenska “Det är liksom inte någon ordning längre på befolkningsunderlaget.

Avskrivet av Margaretha Winnberg Torsdag, den 16 juli 1998.

Ur Västerbottens hembygdsföreningens årsbok NYBYGGARE OCH BERGSMÄN OCH PRÄSTER